Ur dina ögon....
"Åldern spelar ingen roll" sa du. Jag tror att det egentligen är vad den gjorde för dig. Det är helt förstårligt, skillnaden är stor. Jag tror åldern är den som håller dig på avstånd nu, den som gör att du inte vill att jag kommer för nära. Åldern, så relevant men samtidigt så irrelevant. Jag menar att vara vän med mig måste ju oxå kännas konstigt, fel på något vis.
Jag har nog aldrig riktigt tänkt på hur allt har setts ur dina ögon. Men måste du inte ha känt dig konstig? Känt att det är inte så du brukar vara eller brukar göra. Förlåt att jag aldirg riktigt tänkt förut, tänkt på saken ur dina ögon. Visst jag kan säkert ha helt fel, men jag kan lika gärna ha rätt, så förlåt...
Du är inte den som öppnar dina innersta tankar så lätt va? Då är vi två! Enda sättet att få mig att göra det är nog att sätta en penna i handen på mig. Allt blir mycket lättare att uttrycka när jag skriver. Jag vet inte ditt sätt, eller om jag ens kommer att få veta det. Men jag tänker inte heller fråga hur du gör....
Bio med Emma!
Jag har saknat Emma riktigt mycket och det var verkligen superkul att träffa henne<3! Vi måste ses snart igen, Jag älskar dig Emma!<3
Glad
Har inte alls varit lika depp idag som en tid nu! så det är oxå bra! =D O helgen blir massa rolig, imorgon blire leka med Annika och kolla på folk som flyger o grejer, o sen på söndag blire bio med Emma<3 mys =D
Jag är faktiskt glad just nu! =D vilket inte har hänt allt för ofta på senaste tiden =D yey!<3
Puss på alla! =D
P.s Tack alla som gjorde min dag i skolan bra=) Madicken, du är lite läskig ibland, men jag gillar dig iaf!<3 xD
Kolla in dessa coola bloggar oxå!
http://conler.blogg.se
http://heltutansvar.blogg.se
dikt
"När du sitter i mörkret finns ensamheten.
Den får dig att känna dig trygg.
Mörkret kramar om dig med sin svarta mantel,
brer sitt stora täcke över dig.
Du tror att du är trygg,
att ensamheten gör dig gott.
Så fel man kan ha.
Samtidigt som den brer täcket av lugn över dig,
äter den upp dig inifrån.
Mörkret och ensamheten sliter sönder dig bit för bit,
till det bara är dem kvar.
Det finns inte längre något ”du”."
God Natt!
Brist på ord?
Gjorde nyss ett test om min personlighet stämmer detta?
Din personlighetstyp:
Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, studievägledare, journalister, religionslärare.
Skrivlusten är uppe i 1000 och samtidigt nere på 0. Jag vill skriva, men jag har ingen aning om vad jag vill skriva. Ett prblem där kanske.
Jag har kommit på att jag har jättesvårt att ta till mig komplimanger... Folk säger att jag skriver bra och intressant, men jag kan inte hålla med. Kanske är det för att jag är för självkritiskt, kanske finns det någon annan anledning? Fast skriva är mig grej, jag pratar inte om saker, jag skriver dem. Sådan är jag, skriva är min person, vad tusan det än är så är det nästan alltid lättare för mig att uttrycka mig i skrift än i tal. När jag skriver är jag mig själv, när jag talar kan jag bli den folk vill att jag ska vara....
Oj oj oj!
nu ska jag sova för är rikigt trött. God natt alla och jag hoppas att jag orkar upp imorgon!
Ursäkta
Berätta hur du gör
Det är en känsla som du lämnar
när du vänder bort in blick
Berätta hur du gör"
jag är ingenting
Jag vill inte vara något, jag vill vara luft.
Vill undvika att bli sedd, vill undvika att dra uppmärksamhet till mig.
Jag vill vara osynlig.
Fast min högsta önskan är att bli sedd.
Jag vill finnas i dina ögon, jag vill se dig le.
Du får mig att må bra, du får mig att känna mig som någon.
Mina tankar är bakvända och utochin. Jag vet inte var jag har mig själv. Vet inte hur jag ska få reda på det, vill bara bort. Allt är förjävligt vidrigt. Känner mig så värdelöst hjälplös. Jag vill inte vara i mina skor, vill inte vara den jag är. Det finns säkert en väg ut ur allt detta men frågan är bara hur hittar jag dit? Attacker av ångest, så ska det inte vara. Perioder av totalt mörker borde jag inte gräva ner mig i, ändå gör jag det!
Hur ska man egentigen formulera sig när allt ändå känns meningslöst, hur hittar man ens en mening med att skriva? Tydligen hittade jag en mening, men vet ej vad. Jag orkar inte mer, jag vill inte.... Jag är ingenting, ett jävla mellanting...
"Skärp dig!"
I skolan höll jag på att svimma, pga att jag knappt ätit sen i måndags kväll. Man ska inte göra så! O jag skriver inte det här för att jag söker uppmärksamhet eller något. Det är bara så det är. Jag mår verkligen inte bra nu... har inte gjort det på ett tag. Men igår insåg jag att jag verkligen måste börja äta mer, det går inte att hålla på så! Vätska är jag oxå väldigt dålig på att få i mig! Fan... "Ge dig, ta hand om dig!" Jag skriver det här för att jag måste, jag måste få mig själv att förstå! Det kommer aldrig att gå annars... Kommer aldrig kunna ta hand om mig själv annars. Och om jag inte kan ta hand om mig själv, hur ska jag då kunna ta hand om andra?.... FUCK!
Bröllop idag! Det ska bli roligt, o min syster o min bror o hans tjej kommer på middag idag =) en bra dag helt enkelt^^
"Lagom finns inte"
Lagom är att skaka hand
när man vill knulla.
Lagom är att bita sig i läppen
när man helst vill ge en snyting.
Lagom kryper när tåget kommer.
Lagom marscherar i lotta-kåren
och skjuter på fienden med en ärtbössa.
Lagom lyfter på kjolen
för att visa de nya fina yllebyxorna.
Lagom drar upp väckarklockan
för att få tiden att gå.
Lagom sover med öppna ögon framför televisionen,
som visar en lagom tråkig film
om ett lagom förälskat par
som blir lagom förskräckta
när den lagom arge maken tar dem på bar gärning.
Lagom klipper tånaglarna en gång i veckan.
och tvättar sina kalsonger regelbundet
i en förträfflig känsla av lagom samhällsduglighet.
Lagom är att pressa ihop skinkorna
när man vill fjärta.
Lagom är en måttfull skådespelare
som talar om för den lagom intresserade publiken
hur det lagom dramatiska slutet kommer att bli
redan i den lagom intressanta början.
Lagom lämnar hastigt en olycksplats
men nedböjt huvud
av rädsla att det som är lagom ska ha förolyckats.
Lagom blandar sig inte i andras affärer -
inte ens om livet står på spel.
Lagom är en barrikad av modeuniformer som väntar på
sina lagom modiga soldater
för att dra ut i ett krig som försvarar det som är lagom.
Lagom rör aldrig vid verkligheten
ty Lagom kläcks bara i föreställningen om den där lagom
riktiga livsstilen och bär sin farliga illusion genom
det lagom trygga livet.
Lagom är en klibbig skum sak som sätter sig överallt
där människan försöker spränga sina murar
för att träda ut i det goda varma kaos
som öppnar blicken och hjärtat in mot universum.
PS: Ordet "lagom" finns bara på svenska."
Sun Axelsson
Segelflygning = Bra grupptryck!
Idag är jag på bra humör faktsikt^^ För vet ni vad som hände mig igår?
"tre små loppor dansa disko i mitt hår. Den ena satt på munnen och den andra var för svunnen och den tredje satt på näsan o sa: kom o ta mig, ta mig om du kan. kom o ta mig, ta mig om du kan..." Nja ne nu vare ju inte så kul kanske men iaf, lite roligare kankse^^
Jag flög segelflygplan! De va massa kul, eller alltså jag flög ju inte planet men jag satt i planet!^^ Det var mega skoj. Fast innan vi startade trodde jag att jag skulle dö! men så blev inte fallet. Allt gick fin fint^^ Det var riktigt coolt däruppe faktiskt. Vi var uppe på 600 meters höjd! de va coolt, men visst jag såg o kände att jag var högt upp, men ändå på något sätt så vare inte så att jag blev rädd för att det var högt upp! Inte som att sitta högst uppe i frittfall o kolla på utsikten, det är riktigt läskigt! Nej det var bara härligt att sitta i det lilla segelflygplanet o se hur området där jag bor ser ut ovanifrån^^ Annika fick bekräftat att nyckelsjön ser ut som en nyckel! (det kunde man ju inte ha räknat ut xD) O när man satt där uppe så hade man värsta sköna känslan i magen! riktigt glad att alla tvingade upp mig! För vet ni, jag tänkte inte göra det först! Men det är bevisat att det är bra med grupptryck ibland ;)
Titta så bra det blev! inte klagade jag eller något en enda gång^^ jag är imponerad! :P
Tjohej o hare bra :P
Hahah
"Tårarna rinner stillsamt ner för hennes kinder. De lite kyliga vindarna fångar hennes hår och leker med det innan de far iväg bort. Hon sitter där på berget och tänker på den kvällen. Mötet hon aldrig någonsin kommer att glömma."
Känner mig vemodig och bortkommen, men jag gillar det! Känns bra faktiskt, fast lite underligt oxå så klart :P
Men vad ska man göra? hm, inte mycket vad jag vet ^^
Varför känns allt så förvirrat? Varför kan jag inte bara få något klartecken? eller är det de jag får hela tiden men väljer att se förbi dem för att inte se verkligheten?
feg?
Det är mycket jag kan fråga mig, mycket jag vill ha svar på men väldigt lite som jag faktsikt kommer att få svar på!
Förutom att jag är sjuk så känns dagen ganska bra, jag känner mig inte lika nere som jag gjort de senaste dagarna. Eller i morse var jag väldigt nere, men det gick över! nu känns det lite bra faktsikt. Kanske beror det på att jag längtar till imorgon, känner att det ska bli skönt att prata med Mats igen, eller så känns det kanske bara bra helt enklet. Eller bra är väl att överdriva men ja bättre.
Hur ska jag få dig at förstå vad du betyder för mig när jag inte ens vågar säga det till dig? Jag kommer att leva i detta förvirrande mörker så länge jag inte vågar. Jälva mes!
Fast ingen har sagt att livet vi lever i nu ska vara enkelt, så jag får väl kämpa på! Man ska aldrig ge upp. Får hitta mig ett sätt att samla mod!
Giftigt
Jag kan bara säga "giftigt! Infektion!"
Allt känns förjävligt samtidigt som det känns så himla bra! Hur kan det komma sig?
Det som hände i helgen känns fortfarande overkligt! Det har inte hänt, jag har bara drömt alltihop. Ändå så finns det där mitt framför ögonen på mig! Jag vill prata om det, fråga saker, men det är mig vi pratar om och jag frågar inte. Jag är tyst, undrar saker och gräver ner mig själv i tankar! Du beter dig nästan som vanligt, bara ovanligt uppåt! men jag vet inte hur jag ska tolka det, jag vet inte hur jag ska tolka någonting! Jag vill inte behöva tolka, jag vill ha det förklarat för mig. Då slipper jag grubbla över det, slipper ligga vaken på kvällarna och fundera över om jag kan göra något för att förhindra att det händer igen.
På tal om ingenting bara... Jag orkar inte gå och vara helt nere hela tiden, jag försöker vara glad! försöker verkligen klättra upp igen! men det känns som att ju högre upp jag kommer desto längre upp är toppen! Så vill jag faktiskt inte ha det, jag vill inte halka längre ner när jag försöker klättra högre upp!
Prov på cellen imorgon och jag kan ingenting, men jag har bara mig själv att skylla! Så jag får stå mitt kast, men ska försöka samla mig lite nu och sätta mig ner och läsa! känns som att jag kan lite kanske, men långt ifrån allt det vi ska kunna! Det värsta är att provet är ett G prov, det betyder att allt hon sa att vi ska kunna ska vi kunna, och oj oj oj, vem kan inte det? JO jag!...
egentligen, varför?
Helvetes jävla skit! Fan fan fan! jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv för tillfället... Jag vet inte om jag är arg eller ledsen eller rädd, eller är jag allt samtidig! Å andra sidan så har jag varit med om det förut, det var hemskt! helt vidrigt, men då var det min syster. Fan trodde jag inte skulle behöva vara med om det igen, men så fel man kan ha!.... helvete...... jag pallar inte!
olustig känsla
Vad är det för sjuk känsla egentligen? Palla det!
Tack Magnus och Ebba för att ni orkade lyssna på mina emoattacker idag!<3 det betyder verkligen jättemycket för mig! Jag började må lite bättre efter det iaf! så lite, som kan bli så mycket!<3
Så nu sitter jag här med en olustig känsla som jag önskar att jag inte har, det är jobbigt att gå runt o känna sig helt nere men samtidigt vara glad, jag vet inte hur jag ska hantera det! Jag hoppas att det vänder nu! att jag börjar må bättre igen! Fast problemet är att det kan man faktiskt aldrig veta.... Men jag hoppas och jag hoppas väldigt mycket!
Jobba imorgon och sen träna! kommere bli kul skulle jag tro! ^^ sen så äre kräftskiva hos farbror =D (Y) KUL!
Ska försöka tänka på det och vara glad!<3 det går nog! =D
helvete!
Det finns några få som får mig en bit upp igen, två av dem träffar jag typ aldrig, verkligen väldigt sällen... vilket är synd.! två till träffar jag inte heller så ofta, men mer ofta, en träffade jag nu på kvällen! vilket var riktigt skönt! att bara kunna skratta att bara kunna vara glad, att inte behöva tänka, att bara tränga undan tankarna... tyvärr tog kvällen slut för fort! o vem vet när jag träffar personen igen.... Det känns så meningslöst alltihopa!
Jag vill inte vara här, här nere i denna skiten igen... Jag pallar inte det, det gör jag verkligen inte... Jag trodde den skiten var över.... hatar det!!!
"emobloggen"(som jocke kallar den) är tillbaka!..... fan då!
Vill inte!
Idag var det skola, som jag helt ärligt tänkte låta bli att åka till. Jag vet inte riktigt vad som hände igår kväll. Men det vara något som fick mig att känna mig helt totalt nere, all kraft och ork gick ur mig! Jag tänkte att det säkert bara skulle vara så på kvällen igår och att allt skulle kännas bra idag. Gissa hur det kändes i morse? SKIT! Hela dagen har känts helt dålig, förlåt alla för att jag var väldigt asocial, men jag ville bara hem. Fast jag måste säga att jag ändå hade det bra i skolan idag, även fast det var något som gjorde att jag inte var glad. Jag var glad men ändå inte, mycket jobbigt måste jag säga!
Fast det börjar lätta lite nu! Träffade Peter pan en snabbis o det gjorde mig lite gladare =) har inte ens sett honom på länge nu! men ska troligtvis träffa honom imorgon! Sen så var det ju så att Oskars försök att pigga upp mig hjälpte lite oxå^^
Men allt känns fortfarande helt mörkgrått! Det är inte helt svart, men nästan. Jag vet inte riktigt men jag vill bort, bort från verkligheten! In i landet Ingenstans, det är en va de bästa perioderna i mitt liv!<3
... Fast just nu är jag så mitt i verkligheten att det inte går att beskriva!
Mellanting
"hoppet är det sista som överger en sägs det ju, och det stämmer.... så att vänta på att hoppet ska försvinna är nog en utväg som jag tycker du ska överge. Se istället saken för vad den är. Var ärlig emot dig själv. Att känna sig bekräftad genom andra är självklart givande. Men att kunna bekräfta sig själv för sig själv är ännu viktigare. Lär dig älska och respekter dig själv. Låt det ta tid för det tar tid. over and out"
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt! Jag försöker, jag har försökt länge nu, visst det går frammåt, men det går fortare då jag även känner att någon annan faktiskt visar att jag betyder något. Att söka bekräftelse ur andras ögon hjälper mig att våga, hjälper mig att hitta mig själv. Så är det med alla nästan, genom att få bekräftelse om att man är bra, att man duger, då växer man flera centimeter och vågar vara sig själv mer än man vågade innan.
Jag vet inte riktigt, men jag har kommit in i något tänk som jag inte vet om jag gillar. Jag känner mig likgiltig till skolan, "hm, jaha 3 år sen börjar livet" Jag menar, det kommer inte att gå fortare för att jag tänker så! Jag vet det är säkert bara en period men i alla fall, jag vill inte ha den perioden.... Det är ju inte så att jag inte pallar gå till skolan, utan jag är där, jag har riktigt roligt o så. Men tankarna finns ändå där.
Jag är trött på mig själv, trött på allt som har med mitt liv att göra, det är därför jag vill göra saker, jag vill inte vara hemma. Vill prova på nya grejer, träffa vänner. Jag vill leva, visst jag lever, men jag vill vara fri. Jag vill vara jag om 3-4 år! Egentligen vet jag inte vad jag känner, det känns som om jag mår så himla bra, men ändå dåligt, jag är i något jälva mellanting och där vill jag definitivt inte vara!
Ja men gud va bra, BUP nästa torsdag i alla fall. Då ska jag prata med Mats, det kommer att kännas bra. Tror jag, jag vet fan ingenting längre, jag vet bara att sakar händer i mitt liv som inte brukar hända o det händer för fort, så jag händer inte med, därför dett jälva mellanting....
Jag längtar tillbaka i livet och jag längtar framåt, jag vill leva i nuet. Men jag kan fan inte leva på allla sätt samtidigt! de värsta är att jag bara kan leva i nuet.... Men jag vill leva i allt samtidigt! Fast ändå är jag helt jävla livrädd för framtiden och för nuet! det som redan har hänt i mitt liv vet jag ju redan, men är ändå rädd att på något sätt gå tillbaka dit...
Det finns så många frågor, men var finns alla svaren? :S