till dig

Jag vill känna din hand i min
Jag vill känna din hud mot min
Jag vill känna dina läppar mot mina
Jag vill känna dina armar runt min kropp
Jag vill känna dina andetag mot min hals
Jag vill känna... Jag vill känna


Till dig 6

Hej, det var ett tag sedan nu. Men jag har inte haft någon anledning att skriva. Just nu sitter jag och lyssnar på James Blunts senaste skiva, och känner mig en aning dyster, eller snarare konfundersam.

Jag vet inte om du vet att jag har blivit mamma, till världens bästa son Hugo. Vi var på BVC idag och nu väger han 4180g och är 54 cm. Det betyder att han har gått upp 400g på en vecka och vuxit 2 cm på 12 dagar. Jag är världens lyckligaste som har honom. Dock har han ingen pappa, eller det finns ju så klart en pappa men han verkar inte vilja ha någon kontakt över huvud taget med sin son. Jag tycker synd om Hugo som inte får ha sin pappa, dock kanske det ändras senare. Visst jag har hjälpt till att greja den klyfta som är mellan mig och Hugos pappa. Det var när jag var gravid och faktiskt inte riktigt förstod att det växer en liten människa i mig. Så klart att jag visste, men jag fattade inte. Jag blir lite leden när jag tänker på det, att jag kanske har försummat Hugo hans biologiska pappa. Visst när han är tillräckligt gammal att förstå tänker jg visa bilder på hans pappa och förklara vem han är. För han har rätt att veta. Men vet du, helt ärligt så saknar jag Hugos pappa lite, eller jag saknar min vän. Att kunna sitta och prata om allt knas som finns att komma på att prata om. Vi var bra vänner, väldigt bra vänner... men det var då, innan min bebis flyttade in i min mage och hans pappa insåg att han inte var mogen och försökte tvinga mig till en abort. Jag kan inte hjälpa det, jag tycker inte om honom för det men jag saknar honom så oerhört ibland. Han vet saker om mig som inte alla vet, han har varit en klippa att luta sig emot. Jag saknar honom inte alltid, ganska ofta tycker jag att han är jävligt dålig, men ibland, då saknar jag honom och då saknar jag honom ganska mycket. Stackars Hugo som har så sjuka föräldrar, en pappa som inte vill ha honom och en mamma som är helt twistad. Fast hans mamma älskar honom över allt annat och det brukar vara nog. Jag känner mig lite förvirrad faktiskt, och jag förstår att du inte tar dig tid att läsa, men jag tänker ta mig tid att skriva, även om jag vet att du aboslut inte ens vet om att dessa "brev" existerar.

Jag vet att detta brev blev en aning rörigt och det ber jag om ursäkt för, och sedan kom jag på att jag glömt fråga hur du mår? Jag hoppas i alla fall att allt är bra med dig och att ditt liv leker
Kram Ronja

Till någon

Till dig men till någon helt annan. Jag saknar dig ändå vill jag hålla mig långt borta

Till dig 5

Sitter och lyssnar på mysig musik, en aningens deppig, men mest mysig. Blev på ett skrivahumör nu. Saknaden som jag kände till dig när jag började skriva är inte alls lika stor. Perioden har börjat gå över, dock finns det så mycket att skriva så jag kommer inte sluta.

Ovanför trädtopparna är himlen rosa och jag kan inte sluta tänka på honom. Jag kunde ha träffat honom i veckan men jag gjorde det inte, varför? Nu i efterhand känner jag att jag ångrar mig. Det hade känts bra att bara träffas. Dock får man ju inte alltid som man vill. Vinden blåser i träden och jag känner hur saknaden till honom blir större. Ju mer jag tänker desto större saknad. Livet är inte rättvist. Hur kan något som känns rätt kännas så fel och obesvarat? I min dröm är livet perfekt, men är det vad jag känner? Tänk om jag är älskar en dröm och inte honom? Det finns en massa frågor men fan inga svar. Det ena sättet att få svar är väl att fråga honom? Men vågar jag det, tänk om allt blir fel?

Livet är bra nu och jag vill inte ha det fel på något vis. Det blir ljusare och ljusare längre tid på dygnet hela tiden nu och det känns. Livet lättar en aning när det ljusnar ute, den mörka tiden är förbi. Dock dröjer det länge än till det är ljust hela dagen fram till typ sena kvällen men jag bryr mig inte. Jag är glad och tänker sluta sakna. Tänker sluta tänka på honom hela tiden och bara njuta av mitt liv och min bebis i magen. Livet är bra och jag ska börja visa det.
Kram Ronja

Wild place

"Wild place"

Look at you
Look at me
In this wild place
In this wild place
All that we have ever seen
Is this wild place

So don't go looking for

The days you've lost
Cause you've got so much more
To give before you now
My love

Cherish who you have to hold

Cause they wont always be there for you
Naked here and vulnerable
Yeah you're fragile
And I am too!

So don't go looking for

The days you've lost
Cause you've got so much more
To give before you now
My love

In this wild place

In this wild place

So don't go looking for

The days you've lost
Cause you've got so much more
To give before you now
My love
My love


- Glass Pear

Till dig 4

Egentilgen är det fegt av mig att skriva till dig för mest troligtvis kommer du inte på en chans att svara något, men det är tryggt. Så här kan jag ventilera mina känslor utan att någon dömmer mig.

Just nu sitter jag på ett tåg fyllt med folk och känner ett obehag. Alla dessa människor som sitter och pratar, alla är olika, ingen är lik mig. Imorgon är det sista dagen med en vikarie som jag verkligen kommer att sakna. Har doch bara haft honom en vecka men det har räckte för att jag skulle bli fast. Han har introducerat kursen psykologi för oss och det har fått mig att inse att det är en lärare som gör ett ämne bra. Om det är en bra lärare så engageras man lättare. Helt ärligt tror jag inte att vår ordinarie lärare kan få psykologi att vara lika intressant som vår vikarie.

Dock känner jag mig just nu sjuk och deppig men vägrar vara sjuk imorgon. Då ska jag vara den modiga Ronja jag har inom mig och säga til vikarien hur bra jag tycker att han är. Dels för att jag vill och dels för att jag tror att människor behöver höra det. Jag tycker att det är grymt läskigt att ge folk komplimanger face to face, men jag måste öva på det. Jag kan inte heller förneka att jag tycker att det är jobbigt att få komplimanger face to face. Jag vet aldrig hur jag ska tackla dem, blir ställd och känner mig dum.

Att skriva är in grej, i alla fall när det är något jag vill ha sagt. Somliga tycker att det är fegt och jag kan delvis hålla med, det beror på vilket syfte man har med skrivandet. Mitt syfte är aldrig att medvetet såra någon på ett fegt sätt. Mitt syfte är att skriva hur jag känner och förklara för folk saker jag inte kan formulera med ord. Aldrig att jag skulle skriva för att vara avsiktigt elak mot någon, aldrig! Dock måste jag träna på min verbala förmåga, det vet jag.

Ord är läskiga och farliga om de används på fel sätt. Visst har jag använt ord på fel sätt men aldrig helt avsiktligt. det har bara blivit så. Jag har lärt mig att det är lättare för mig att inte råka såra någon när jag skriver. Jag behärskar orden och meningsbyggnaden bättre när jag skriver dem. Fegt för vissa, ett sätt att inte behöva stå för något. Men är det inte så att det som skrivits finns kvar medan det sagda glöms bort?

Kanske tänker jag så här bara för att få slippa känna mig feg. Kanske skriver jag helt enkelt bara för att det är mitt sätt, det är jag. Det är nog dock något jag aldrg kommer att vilja besvara för hur eller hur så trivs jag med pennan i min hand och pappret framför mig som fylls med ord. Det är trygghet.
Kram Ronja

Till dig 3

Jag är trött på skolan, jag är trött på allt. Helt ärligt orkar jag inte vänta! Vill bara ha min lilla bebis hos mig nu. Okej det har gått halva tiden nu, men jag är less. Första halvan gick fort! Den fick jättefort. Tänk om denna halva går riktigt långsamt då?

Oj inte har jag frågat hur det är med dig? Så lite tänker jag på andra. Eller är det så? Jag vet inte, jag vet ingenting. Skolan har precis börjat och jag har redan tröttnat totalt, hur klarade du allt och fortfarande orkar plugga? Och hur kan lärare vara vad du vill bli? Har alltid tänkt mig dig som någon snobbig vd på något stort företag. Inte lärare med låg lön. Men det visar ju hur bra jag känner dig.

Vad spelar allt egenligen för roll? Jag kommer aldrig att lyckas få ut honom ur mitt huvud och jag kommer aldrig flytta in i hans, så vaför håller jag på? Visst under perioder så glömmer jag honom, tänker knappt överhuvudtaget. Andra kan jag knappt sova för att det enda jag gör är att tänka på honom. Det kommer aldrig att bli vi, det finns inget vi där! Det finns ett jag och det finns ett han, men vi:et försvann någonstans på vägen,. Kanske fanns det heller aldrig utan jag har bara hoppats och önskat.

Någon gång kommer jag att avslöja en sak för dig, men inte än. Kanske imorgon, kanske om två år. Det vet jag inte, jag vet bara att jag behöver säga det.
Kram R



Till dig 2

Anledningen att jag skriver till dig är helt enkelt för att jag måste skriva av mig och jag litar på dig av en underlig anledningen jag menar det var ett tag sedan vi träffades. Mitt sätt att uttrycka mig på och att få ventilera mina känslor är att skriva.

Jag saknar dig och vill träffa dig. Däremot finns det en person jag saknar mer. Jag har insett det. Jag kommer nog alltid att sakna honom, jag har förlikat mig med den tanken nu. Det kommer att vara så, vi skulle aldrig fungera. Jag gillar honom, det gör jag verkligen och har nog alltid gjort de senaste 3 och 6 månaderna, på ett ungefär. Jag skulle aldrig våga, men jag längtar, jag drömmer och jag hoppas. Vilken tur att jag har lite av verkligheten kvar och kan ta mig i kragen ibland, eller? Jag känner mig bara så vilse och fel helt ärligt. Jag vet att han inte vill ha mig på det sättet och har nog aldrig velat det heller. Visst vi har haft våra stunder. Jag saknar att sitta tryggt lutad mot honom och bara kolla på film. Känslan av att vara trygg och säker vill väl alla ha? Är det så konstigt?

Jag har aldrig sagt "Jag älskar dig" för jag är rädd för vad de orden ska innebära. Jag är rädd att ta ett steg jag inte vill, för helt ärligt så känns det lite tryggt att alltid ha sin ouppnåliga kärlek. Och vad skulle hända om den blev besvarad? Och om det hela inte fungerade sedan? Då försvinner min dröm och min fantasi som har varit med mig så länge.

Du tycker väl att jag är helknäpp. Under den tiden jag kände dig höll du alltid på att "skryta" med alla tjejer du raggade på. Antagligen var det inte sant. Under den tiden jag kände dig höll du på att säga att man inte fick vara feminist, det var du som gav min förra mail en adress "antimansdominans" Jag gick och klurade på det länge och det var du som satte det i huvudet på mig. Det var du som fick mig att hitta en rad i en Lars winnerbäck låt som passade in på den du var men som jag inte ville vara "Vi är inga yuppies med feta cigarrer" Du blev min yuppie med feta cigarrer och du gav mig ett mål att inte sikta efter. Jag ville inte ha någon yuppie med feta cigarrer. Du har satt en hel massa tankar i huvudet på mig och påverkat mig så mycket mer än du anar. Därför skriver jag till dig, för att jag vill att du ska få veta allt det där. Alla de bra och dåliga saker som jag har lärt mig av dig, allt jag lärde mig för att impa på dig ;) Du är en anledning till att jag är den jag är idag. Jag saknar dig.
Kram R

Till dig 1

Egentligen har jag tröttnat på vad allt innebär. Jag sitter nu och lyssnar på en låt på youtube. Jag känner att allt är lite överdrivet och att jag egentligen inte vill. Förresten jag vet inte om du vet, men jag är gravid. Vad säger du nu? Jag väntar mig något skämt om att jag inte vet hur man använder kondom eller liknande, det skulle vara typiskt dig ;) Men så är det. Fast jag har inte tröttnat på tanken att bli mamma, det är allt annat jag har tröttnat på. Dock blir det nog inte bättre av att jag tänker på hur mycket jag har tröttnat på det. Antagligen blir inget det.

I mitt liv finns det faktiskt en del hemligheter, även om jag är ganska öppen. Någon gång täker jag berätta dem för dig, inte idag dock, det är för tidigt. Fast å andra sidan vet jag inte om jag någonsin tänker berätta dem för dig, jag är egentligen ganska vrickad.

Jag är uttråkad, jag vill att något ska hända. Det enda jag gör nu är att gå runt och längta. Jag vill fylla 18, gå till soc för att föröska få en lägenhet så jag slipper bo hemma hela tiden. Jag vill bo hemma, men jag vill även ha valet att leva mitt eget liv i en egen lägenhet. Hur ska jag annars kunna bli vuxen? Det finns däremot ett problem med en lägenhet, mina föräldrar är underhållsskyldiga till jag har gått klart gymnasiet och varför skulle soc ge mig bostadsbidrag då?

Jag längtar oxå till bebis kommer och jag får vara hemma ett år och bara njuta av min bebis. Men det finns så mycket annat jag längtar efter med. Saker som jag aldrig kommer att få, personer jag inte kommer att umgås med på det sätt jag vill. Visst livet blir aldrig som man vill, och jag är överlycklig över min bebis som snart är 5 månader gammal, bara halva tiden kvar till jag får se liten på riktigt <3

Hoppas du orkade läsa allt, för jag ville bara skriva av mig. Jag kommer att höra av mig igen. Jag saknar dig

Kram R

RSS 2.0