Barnslig lycka

Sitter framför datorn med Daughtry och försöker få tillbaka känslan jag hade i lördags kväll. Att sitta i en busskur tillsammans med älskade, barnfri, och se hur snön sakta faller till marken. Gatlyktornas sken gör himlen orange. Snöflingorna blir större men de faller fortfarande långsamt neråt. Jag skuttar ut ur busskuren, ställer mig, tittar upp mot himlen och bara står. Sedan öppnar jag munnen för att fånga snöflingorna. Att bara stå där i ute i snön och titta upp på den stora snöfyllda oranga himlen och hålla om min underbara gjorde mig så otroligt lycklig. Så där barnsligt lycklig när det faktiskt inte fanns ett enda bekymmer i livet, och man går och längtar efter snön och så vaknar man påä morgonen och marken är vit. Ungefär så lycklig kände jag mig. Att sedan se bussen bromsa in och sätta sig på den förstörde ingenting, jag är en människa som trivs på bussar och tåg. Att sitta och hålla någon i handen och få en puss då och då gjorde bara bussresan bättre. Hela kvällen levde jag i ett lyckorus tillsammans med Oskar.
-
Vi sitter i södertälje syd och väntar på tåget. Jag lutar mitt huvud mot din axel. Vi sitter tätt intill varandra, musik i våra öron och en känsla av sorg, oro, trygghet och lycka blandas. Det finns saker, saker vi pratar med varandra om i tysthet. Saker som måste sägas men som ingen av oss verkar hitta orden till. Men vi klarar det, vi klarar vad vi vill. Vi pratar när vi behöver om precis det vi behöver. Om inte han hör spelar mig ingen roll, jag får det sagt. Och samma verkar det vara med dig. Alla ord i världen räcker inte alltid till för att säga det som måste sägas. Men vi klarar oss, vi kommer övervinna allt. Jag älskar dig mest av allt i hela världen och den tysta kommunikationen som i alla fall jag bedriver fungerar alldeles utmärkt. Några tårar rann ner för min kind och fastnade i din rock på södertälje syd. Tårar av det som var och tårar av trygghet. Med dig känns allt så bra och jag vill att det ska vara så för evigt. <3


2011-2012

2011 då var alla konstiga tankar borta, allt var bara bra. Jag sket i alla som tyckte jag var dum i huvudet som skaffa barn och vara bara glad. Jag gick i skolan och jag gick på min praktik. Sonen föddes 4 juni 03.26 och måndagen inna var sista dagen jag gick i skolan och första dagen efter min praktik. Jag ägde! Livet rullade på, jag tog kontakt med hugos pappa och hans familj. Nu är jag och hugos pappa tillsammans och jag älskar honom så oerhört. Han har träffat sin släkt på pappas sida, och jag misstänker att när sonen blir äldre kommer farmor och mormor slåss lite om vem som ska ha honom på helg, det trodde jag inte från början, men det är bra mer än bra. Det är toppen.
Livet leker och det känns så himla bra, Dock blir livet snart som förr, dagar bara hemma. Ganska skönt egentligen, men kommer sakna min Oskar väldigt mycket som ska ut på praktik i 5 veckor och kommer knappt ha tid. 5 veckor det är en ganska så lång tid faktiskt, men kanske går det fort :) Snart är det dags att börja söka dagisplats med, och ringa soc. Ja lite att stå i har jag sen fram över, men det tar vi då. Nu tänker jag bara njuta av livet och vara glad :)

blickar som dömer

Stod på östertälje station med Oskar och försökte söva hugo. För att jag ska kunna söva min son måste jag skaka hans vagn ganska mycket. Där står jag helt oskyldigt och försöker alltså söva min son när det anländer ett tåg där det gick av massa människor, bland dem en kvinna som tittar mycket surt på mig. Genast tänker jag att det är för att jag står och gungar min son för häftigt i vagnen, blicken sa det. Vad har hon egentligen för rätt, hon vet väl inte hur mitt barn somnar. Och om han hade skrikit som en tok hade jag fått helt andra blickar av betydligt fler. Här fösöker man för att sin son är trött och för att andra ska få en behaglig tågresa hem söva gossen för att slippa skrik.... Jag känner mig något bitter på denna kvinna.... Kanske tittade hon bara på mig, men då borde hon lära sig att le.
:P

14 igen

Sitter och lyssnar på Björn Rosenström och känner mig som 14 igen. Känns lite konstigt, att sitta och lyssna på musiken som är "cool" för en 14 åring. Dock får musiken mig att gå tillbaka till allt som hänt när jag var 14... Alla breven, soc., BUP, en 9 år äldre pojkvän och släkting på psyk. Allt känns ganska overkligt idag. Det känns inte som att det egentligen har hänt, eller i alla fall inte allt. Att vara tillsammans med en 9 år äldre pojke och känna sig mentalt lika mogen kanske säger mer om honom än om mig? Jag vet inte riktigt faktiskt, en 14 årig Ronja var en mindre snäll Ronja. Alltså jag var inte elak mot folk så, utan jag var bara så ego. Det fanns bara jag då. Fast är det konstigt? Jag menar, försöker man hitta sin identitet och förstå vem man är så blir man nog ego, tror jag; Jag blev det.
Idag sitter jag här och tänker på hur sjukt det var att vara 14 och hur liten man egentligen var. Kan skratta lite åt all patetisk dramaqueen jag höll på med. Tur att man faktiskt mognar hela tiden så jag slapp stanna kvar i 14 års åldern för evigt :P
en opepp uppmärksamhetssökande 14 åring...

känslosnurr

okej, nu är det så att jag inte fattar någonting, alla tankar bara drar runt i skallen. Vad är grejen? Jag hatar att känna så här. Jag vill, du vill, du vill inte och jag vill. Var är det hela rättvist någonstans? varför får jag inget grepp om det hela eller vad saken gäller.... Jag blir så trött.... men idag så är det en ny dag och idag ska jag sortera ut för små kläder, duscha och äta äppelpaj, gott. Så kan du hålla på bäst du vill att tänka ifred eller vad du nu behöver. Fast hur mycket jag än säger det hela så kan jag inte låta bli, varje gång jag får ett sms ja då kommer jag läsa och sen kommer jag svara. det är helt sjukt vad du har gjort med mig och jag fattar inte.

konstigt

Ibland känns det lite konstigt, jag har en son. Jag har bildat en egen familj, även om inte familjen bor ihop. Hugo har precis börjat träffa sin pappa. Det känns väldigt bra, men samtidigt en aning konstigt, hur gick egentligen allt till? Livet är bra konstigt. Men det är väl så det ska vara antar jag ;) Sitter och lyssnar på The Fray och känner att en kopp te vore gott. Det är höst, löven börjar få alla möjliga färger och det börjar bli kallt. Sitter även här och saknar vissa, och undrar hur livet kommer se ut om 10 år. Det är alltid lättare att tänka flera år framåt än ett halvår eller så. Fast jag måste tänka bara lite framåt med, för körkort måste fixas, skolan måste fixas, jobb måste fixas och egen lägenhet måste fixas. Men allt det där känns så luddig och fel och jättekonstigt. Körkort kanske jag ska satsa på till sommaren, eller sommaren där på? Innan jag har gått ut skolan måste jag skaffa körkort så enkelt är det. Bara att börja spara pengar då. Hm, massa måsten, massa krav. De lägger jag åt sidan ett tag och bara fokuserar på min son, han är bäst i världen <3


otroligt

Här skriver jag ett litet inlägg om amning och sen får man massa tips o grejs, känns bra! Dock var det egentligen inte riktigt så att jag tycker det är ett superproblem kanske, känns bara lite sorgligt. Jag har till och med gjort ett val att ge flaskan på natten för då sover han bättre, vaknar endast en gång i stället för typ 3 gånger. Det är ju ett val jag har gjort, för att jag ska slippa vakna så många gånger och för att min son ska sova bättre. Så en del av flaskmatningen har ju jag sett till att den blivit. Sen har min son lite krånglig mage och ersättningen med lemolac gör underverk för hans mage, så jag känner att samtidigt som jag vill amma så vill jag ju att han ska må så bra som möjligt och om lemolacet hjälper honom så vill ju jag att han ska få i sig det. Tack alla för alla fina tips :) <3
pluttis

amma

Jag vill amma, jag vill amma ungefär hur länge som helst. Det är otroligt mysigt och känns så väldigt bra. Problemet är bara min son, han börjar i större utsträckning vilja ha flaskan. Det känns sorgligt för jag vill ha närheten till min son som det innebär att amma. Just nu så är jag mitt uppe i ett krig innom mig. Jag vill helamma fram till min son är minst 6 månader, gärna lite längre. däremot har min son från typ vecka 3 bestämt sig för att lite tillägg är bra och sedan har han ökat. hoppas  inte han bestämmer sig för att ta flaskan helt, då blir jag ledsen. Men faktum är att min son dissar mina tuttar lite, snyft! Men jag ska hålla igång så mycket som möjligt för det är så otroligt häftig att kunna ge sin egen unge mat via brösten! Så min plan är minst 6 månader med tuttar :)
nyckläckt och visste inte riktigt hur det gick till :)

Ung mamma

När är man egentligen ung mamma? Jag menar, enligt lag är man vuxen när man är 18 och då borde man ju vara vuxen mamma, eller? Och för massa år sen så fick man barn vid 14, då skulle jag ju vara en ganska gammal mamma ju, eller? Varför säger folk när de är typ 20-21 att de är unga mammor? Jag menar är man verkligen en ung mamma bara för att man är 20-21? Jag vet inte om jag tycker det. Jag tycker inte att det borde finnas något som heter ung mamma. jag menar man är väl ändå bara mamma? bara för att alla mammor som har valt att få sitt första barn vid 30-40 år tycker att man är liten och omogen när man är 21 så betyder det väl inte att man är ung för det? För typ 10-20 år sedan var det ganska så vanligt med första ungen vid 21 men idag ska man göra karriär först och sen skaffa barn, och då råkar man visst hamna i 30-40 års åldern, så om det borde finnas ett namn så borde det vara gammal mamma. Det skumma med det hela är att jag trots att jag sitter här och skriver ser mig själv som en ung mamma. Bara för att ett samhälle fyllt av folk som ska göra karriär har myntat ett uttryck som ska få dem att känna sig lite bättre och yngre när de skaffar barn så pass sent. Skuldkänslor att sätta karriären före att skaffa barn. Inte alla, men vissa! Och ordet ung mamma har blivit en ursäkt i förväg ifall man skulle göra något fel. Så att alla vuxna mammor kan förstå att "det här hade inte hänt om jag vore vuxen" och så skulle det på något vis vara mer okej.
Varför kallar jag mig själv ung mamma då? Jag menar jag kan ta hand om mig själv och jag tar hand om min son, jag vill inte heller att någon "vuxen mamma" ska komma och visa medlidane om det händer något. Jag vill inte vara lite sämre bara för att jag kallar mig själv ung mamma och inte bara mamma. Så jag tror att jag ska sluta kalla mig ung mamma och bara vara mamma. För jag klarar mig själv utan massa medlidande och sneda blickar. Jag är bra, ja är mamma och jag är stolt!
<3

sliten

känner mig ganska så sliten faktiskt. Idag kommer morbror och hans tjej på middag, sen så blire att ta det lugnt faktiskt. Imorse tyckte min gosse det var dags att gå upp kl 7.15, men jag gav honom käk och sen vare okej, han somnade om <3 duktig bebis, mamma fick sova till 8.45 ;) Det var skönt minsann :P Men jag hade nog kunnat sova mer. Min lilla gosse har börjat med otyget att käka massa gånger på natten, han sov längre perioder förut. Så nu kommer mamma bli knäckt för det är dags att bli lite sträng. Inte en chans att han kan vara hungrig etfer ca 1.5 timmar på natten, när han kan hålla sig 3 timmar på dagen. Så det blir inatt att ge honom flaska när han vaknar första gången för då vet jag hur mycket han fått i sig och sen ska det minsann kunna gå i alla fall 4 eller 5 timmar ;) Dumma söta unge som vill somna till tutten hela tiden, nappen duger inte ;)

Telefon

Att en telefon kan kännas så stor, det visste inte jag. Jag är ett telefonsamtal ifrån att få veta saker jag inte riktigt vet om jag vill veta. Dock ställde jag frågan och då vill man ha ett svar. Okej jag vill ha ett svar, jag vill verkligen veta men samtidigt är jag absolut rädd och vill inte veta, känner mig så himla kluven. Men okej, jag vill veta, äntligen ska jag få reda på vad jag undrat över i flera år. Skönt, men läskigt!
-
Nu ska jag äta upp min frukost och sedan duscha. Höll på att dö av hunger innan jag började äta men jag fixar alltid sonen och allt först, innan jag sätter mig ner och äter. Puss
va liten han var när vi kom hem från BB <3

bra konstigt

eftermiddagen igår spenderades i gnesta med mamma. Vi kollade tyg till dopklänningen och en så åt vi en en lunch. Det var fint väder och jag var glad. Sen helt plötsligt slog det mig "Min klass börjar skolan idag, men jag, jag ska vara hemma ett år" Ett år kändes helt plötsligt som en oerhört lång tid. Känns skönt att slippa skolan i ett år, samtidigt som det känns tomt. Jag och min son ska ha det helt uderbart tillsammans men jag kommer sakna alla. Ska hälsa på snart, för sådant måste man göra, och sen är det skönt att komma ut lite, inte bara sitta hemma.
-
Min son ligger och sover i vagnen. Ute regnar det, nyss var det ju sol. Det är höst nu, det känns på luften, den är mycket klarare. Sommaren har varit fylld med en massa sol, dock har jag varit i skuggan eller inne för att skydda sonen från sol, jag vill inte att han ska få cancer, känns onödigt. Jag älskar min son över allt annat och jag ska se till att han får ett bra liv, mitt lilla hjärta <3

när vi var två

Den gången för länge sedan, när vi var två. Det var enklare då på ett vis. Då när det var vi skulle det bli en liten Liam eller Cassandra, det hade vi bestämt. Någonstans på vägen släppte vi våra händer och lät vinden dra isär oss två olika håll. Liam eller Cassandra blev till Hugo eller Lilja. Det finns inget när vinden kom, eller jo kanske, kanske var det redan då där från början när allt hände. Andra helgen i september 2010, var det då vinden kom, men började som en sakta bris för att knappt märkas till att sluta som en tornado som tog oss till vasin sida av jordklotet. Då när det var vi kändes det konstigt, som om det egentligen aldrig varit vi eller att det var meningen att det skulle vara så. Jag vet inte men konstigt känns det när jag sitter här ute och lyssnar på Lars Winnerbäck, vinden, fåglarnas kvitter och vår sons lugnande andetag där han sover i vagnen. Från början var det vår son, sen blev det min, och snart ska jag börja kämpa i motvind för att det ska bli vår son igen, för hans skull. Visst varken du eller din familj vill träffa vår son, men för Hugo skull ska jag kämpa, han har rätt att veta vem sin pappa är och jag ska hjälpa honom. Jag ska hjälpa min son för jag älskar honom<3
Hugo Lar Willy Nilsson, det är vår son, och ska sanningen fram, var han verkligen ett misstag, en slump? Hur kan en så liten människa vara ett misstag? Ska sanningen fram så är han inte det, misstag är ett skydd, något att gömma sig bakom när man är feg och inte vågar träda fram. Sanningen är den att du har en son, och din son är Hugo.

Det bästa som finns är du <3

egentligen

det skulle egentligen vara ganska mysigt med strömavbrott om det skedde på kvällen när det var mörkt, man hade hunnit koka en kopp te innan, sitta ute med tända ljus och mysig musik och några vänner. Tyvärr blir det sällan så, man hinner definitivt inte koka te innan det blir trömavbrott för man har ju ingen aning om när det ska bli. Strömmen kom tillbaka i några sekunder, sen försvann den igen. Hugo sitter i bärselen och sover mot mitt bröst, jag lyssnar på james blunt och känner mig lite i mysstämning. Antagligen kommer min dator att dö snart och det gör mig lite ledsen.
Jag skulle ringa och boka dag för dop idag men om strömmen inte kommer tillbaka innan 12 måste jag göra det på måndag för min mottagning på min telefon dör alltid när det är strömmavbrott, vilket suger ganska hårt. Jag vill ha Hugos dopdatum inbokat nu ju!

Lite allvar

Imorse visste jag exakt vad jag skulle skriva här, nu är allt som bortblåst. Jag tror att jag ville skriva att livet med en liten bebis inte alltid är helt lätt och att när jag kommer att skriva sådant på min blogg så älskar jag ju fortfarande min lilla plutt mer än allt annat, men jag har oxå rätt att få skriva att livet inte alltid är topppen och att det är jobbigt när min bebis börjar skrika kl 5 på morgonen bara för att han inte vill ha tutten när jag ligger ner utan måste sätta mig upp och amma honom, när det alltid annars går hur bra som helst att ligga ner för min del och för hans. Visst är det jobbig och sådant kommer jag att skriva, men jag älskar min lilla bebis i alla fall <3 tänkte bara klargöra detta innan det kommer någon dryg kommentar av någon människa som vet "allt" och tänker tala om för mig att jag faktiskt valt detta och att bebisar skriker och inte alltid är små och söta. Jag vet redan detta och vill bara tala om att jag älskar min bebis även när han skriker, håller mig vaken på natten och bara kan sova i famnen iunder dagen. Visst vore det skönt om vagnen dög vissa dagar så att båda händerna blir fria, men jag behöver ju bara en hand egentligen, och jag gör allt för min bebis <3
min midsommarfina kille <3

lycklig

jag är världens lyckligaste! min lilla Hugo sover nu i min famn, han är så fin! Det känn helt otroligt att ha blivit mamma. Jag var nojig förut, då ska vi inte snacka im vad jag är nu! Tänk om något skulle hända min lilla plutt!? Det har legat något i min mage i 9 månader och sen kom världens bästa unge ut! <3 Hugo mitt lilla barn, jag älskar dig! <3

mysko

Att vakna, gå upp och inte mötas av en glad hund som ligger i soffan utanför mitt rum. Att släppa ut den andra hunden från mamma, gå ner och bara ge en hund mat, det känns konstigt. Att gå ut med bara en hund, det känns konstigt. Jag hade svårt att sova inatt, jag saknar min hund<3 Han är borta och det får jag acceptera, men jag kommer att sakna!
Idag är det dags för skola igen efter 5 veckors praktik och en veckas lov. Känns väl sådär, eller vad säger man. Min plan var att inte behöva gå dit, att min bebis skulle ha kommit, min bebis plan var visst att stanna. Idag är det sex dagar kvar till beräknat datum och jag ska till skolan. Jag ska träffa mina vänner och lämna in massa böcker så jag slipper ha dem kvar ifall jag skulle börja föda barn typ nu. Hoppas alla får en bra dag, det ska jag ha i alla fall. Hej då!

Hugo <3

Det känns tomt! Så in i helvetes tomt känns allt! Sen jag var åtta har du funnits där och vaktat mig och nu är du borta. Jag kommer aldrig mer att få klappa dig eller se dig hoppa runt av lycka för att jag har kommit hem. Du har alltid funnits där, om jag var ledsen fick jag krama dig. Du satt helt stilla även fast du inte tyckte så mycket om att bli kramad, du ville trösta mig. Från och med när vi fick dig märkte du att jag var minst och behövde beskydd. Det har du sedan alltid gett mig. Vissa dagar kunde du punktmarkera mig hela dagen, inte vika från min sida. Jag kommer alltid att minnas första dagen vi fick hem dig. Du nosade lite på fläderträdet på tomten, sen gick du in och kissade på min och min brors rumsmatta. Och jag kommer aldrig att glömma när jag en dag tältade på tomten din först sommar och pappa gick ut och kissade med dig vid 5 på morgonen, sen vägrade du gå in för du var livrädd för alla rådjur som skällde, men du skulle minsann ligga utanför mitt tält och vakta mig från de farliga odjuren som lät <3 Du har alltid varit speciell för mig och jag saknar dig så otroligt mycket. Min lilla Hugo, du kommer alltid att leva kvar i mitt minne, aldrig kommer jag att glömma dig! Det känns hemskt, du är borta! Du som skulle leva för evigt finns inte kvar, du som skulle överleva allt, en tanke från en 8 åring som inte vill se döden, nu finns den här helt tydligt. När jag nu sitter framför min dator och skriver detta och du inte ligger vid mina fötter som du så ofta har gjort. Jag älskar dig Hugo och du kommer alltid att vara min bästa vän <3
Du kommer alltid att leva kvar i mig <3

R.I.P

R.I.P Hugo <3
Jag älskar dig gubben! <3

undrar

Nu börjar jag faktiskt undra, och fundera över när bebis tänker komma ut, och om det kommer att gå bra. Inte så att jag är nervös eller sådant, mer nyfiken liksom. Jag vill ha min lilla bebis nu och dagarna kryper närmare inpå, men tänk om jag går över två veckor? Det orkar jag seriöst inte faktiskt. Men okej, nog funderat om det. Idag är det praktik, jag som trodde på en sovmorgon men så skulle mamma jobba i alla fall så kommer vara där kl 8. Okej om jag hade fått min sovmorgon hade jag sovit i öh, typ en halvtimme längre, så det kanske inte är jättemycket att hänga i julgranen inte. Så nu hinner jag inte skriva mer, vill tillbaka till min säng men ska motstå denna frestelse ;) Ha det bra
<--Gemma & Hugo-->

Tidigare inlägg
RSS 2.0