Bumbi

Sorry att jag gav sämsta uppdateringen imorse men hade ingen aning om vad jag skulle skriva xD 2 saker, första grejen, jag har gått och hämtat posten och väntat som en tok på ett paket, men kommer det naj... Så vad gör jag jo jag går in och tittar när det skickades och de skickades i fredags och de är fett sega så lär ju inte komma förrän nästa vecka, smaaart! xD andra grejen, jag känner mig oerhört duktig och snäll faktiskt, jag håller på med en julklapp, deni ;) egentligen skulle jag nog inte behöva fixa en julklapp till personen men jag vill :P smaka på den ni! :D

Hur kan det vara så skumt. Man trivs som fisken i vattnet på ett ställe men man trivs inte alls på ett annat. Det känns så konstigt, när de ändå är närliggande och egentligen är samma sak. Skumt! jag hade tänkt skriva något långt, smart och fantasifullt men nu är allt som bortblåst ur mitt huvud. Skyller på att jag gick upp 6 andra dagen i rad och att jag inte sov någon middag idag, och juste ännu viktigare jag är HUNGRIG! Så kanske kommer det något kreativt och vettigt imorgon, det var min plan i alla fall. Känner mig ganska kreativ nämligen ;) Snart äre mat, hoppas sonen fortsätter sova fram till efter maten. :)

Måste ju uppdatera med något så varför inte en dikt? ;) Det låter bra tycker jag :P

Nu ska ni få den äran att läsa en helt ny dikt av mig och säga vad ni tycker :)

Ska till mvc nu på morgonen, hoppas allt ser bra ut :) Dock så förstår jag inte riktigt om det inte skulle göra det, allt känns bra :)

eftersom att jag är enormt trött på morgonen och aldrig kommer på något att skriva tänkte jag att det kan vara trevligt med en liten dikt :)

det snöar... Suck... Orka det... :( lite ledsen blir jag allt... så nu får ni en dikt

Jag står bredvid och ser på

Du irrar runt där som ett litet barn

Jag står bredvid och ser på

Du sträcker ut en hand som betyder ”hjälp”

Jag står bredvid och ser på

Din förvirring syns tydligt men tydligast är paniken

Jag står bredvid och ser på

Vi är på väg åt samma håll men du försöker byta riktning

Jag står bredvid och ser på

Du sjunker mer och mer ner i träsket och inget motstånd gör du för att inte drunkna

Jag står bredvid och ser på

Ditt liv är på väg i en riktning du inte kan välja eller göra något åt

Jag står bredvid och ser på

På mina läppar syns ett roat leende

Jag står bredvid och ser på

Av: Ronja Nilsson

det var länge sedan jag la upp en dikt jag skrivit, helt enkelt för att jag inte skrivit något alls på jättelänge ungefär. Men här ska ni få en jag skrev för ett tag sen. Hoppas ni gillar ;)

Jag står bredvid och ser på

Du irrar runt där som ett litet barn

Jag står bredvid och ser på

Du sträcker ut en hand som betyder ”hjälp”

Jag står bredvid och ser på

Din förvirring syns tydligt men tydligast är paniken

Jag står bredvid och ser på

Vi är på väg åt samma håll men du försöker byta riktning

Jag står bredvid och ser på

Du sjunker mer och mer ner i träsket och inget motstånd gör du för att inte drunkna

Jag står bredvid och ser på

Ditt liv är på väg i en riktning du inte kan välja eller göra något åt

Jag står bredvid och ser på

På mina läppar syns ett roat leende

Jag står bredvid och ser på

- Ronja Nilsson

Jag vill kunna skriva, men det är något som kommer ivägen. Det finns något som gör att det är tomt i huvudet på mig. Har lyckats skriva två dikter idag, en sådär o en ganska dålig. Men det är något i alla fall, det är en början. På flera veckar har jag inte kunnat skriva något alls.
Här får ni en dikt av mig bara för att jag är glad över att jag lyckades knåpa ihop något bra.

 

Om du hade

Vårtor, grönt slem, långt stripigt hår, naglar som börjar likna klor, trasiga kläder, bara ett öga, ett halvt öra, luktade kiss, brännskador i halva ansiktet, bara två tänder, träben, skrynklig hud, halva fingrar och en kluven tunga skulle jag nog inte tycka om dig

- Ronja Nilsson

Idag har jag blivit brun, det gillar vi (:

lyssnar på lite bra mysdepmusik

en dikt av mig, fast den kommer nog att ändras sedan, så säg vad ni tycker!

Säg vad ni tycker (:

av mig:

De mörka maskarna krälar i deras ansikten

Paniken i deras ögon växer

Jag står och ser på med road min

Mig låter maskarna vara

(Glöm inte tävlingen)

En dikt jag skrivit:
Alla sömlösa nätter
Alla tankar utan svar
Allt som en gång varit
Alla som en gång fanns där
Allt, alla, är bort
Du, är ensam kvar

Något går alltid sönder

Kysser henne på pannan, sedan smyger han ut med väskan i handen. Innan han går ut ur huset så öppnar han dörren på glänt till barnens rum för att se att de sover. Sedan med tunga steg går han ut på gatan. Han kan inte ta bilen, då förstår de och det kan han inte riskera.

Natten är kylig, frosten knastrar under hans fötter när han går. Långt bort på himlen ser han månen, den är full i natt. Stjärnorna är månens spanare, de ser allt, det vet han. Stegen blir snabbare, han måste skynda sig nu. Nere vid hamnen väntar de på honom, hans nya liv.

Framför den öppna spisen ligger hunden och myser. I den slitna soffan sitter han och läser en rapport från jobbet. Hans nya livskamrat står i köket och lagar mat, det blir fläskfilé med klyftpotatis. Tonårsflickan sitter på sitt rum och lyssnar på för hög musik, hennes lillebror står utanför hennes rum och bankar på hennes rum. Det är så det ska vara, familjen är lycklig. När familjen är lycklig är han lycklig, han är glad att han gjorde det. Det enda spår som finns av honom i den trasiga familjen är ett brev som förklarar.

” Jag kan inte leva med lögnen längre, men jag vågar inte säga det rakt ut. Jag vet att du trodde jag var lycklig. Det var jag, förr. Nu har jag dock insett att det liv jag levde, inte var det jag alltid drömt om. Förlåt för att jag bara gick. Hälsa barnen att jag älskar dem.”

Familjen sitter och äter mat, det är som det ska vara. Flickan sitter och messar, pojken försöker störa sin syster, hunden sitter vid bordet och försöker tigga till sig en matbit. Den nya i familjen sitter och tittar på sin livskamrat, livskamraten tittar tillbaka. Så går det alltid till vid matbordet. Efter maten så går barnen från bordet utan att ens säga ”tack för maten”, så är det alltid. Hunden går tillbaka till sin plats framför den öppna spisen. Mannen reser sig från bordet, säger ”tack det här var gott, nu behöver jag vila på maten”. Hans livskamrat dukar av och diskar efter maten, sedan blir hunden rastad. Så går det till i den nya familjen, och mannen är glad att han lämnade sitt gamla liv.

Det är kväll, pojken sover, flickan ligger och tänker. Mannen och hans nya livskamrat ligger i sin säng och pratar om dagen, hunden ligger i fotändan av sängen och kurar ihop sig. Det är så det går till på kvällarna, när klockan är lite för mycket än vad den borde vara. Mannen kysser sin livskamrat ömt på munnen samtidigt som han smeker ömt över kinden. Sedan lägger han sig till rätta i sängen och somnar.

 

Morgonen smyger sig sakta fram, i huset ligger nästan alla och sover. Flickan ligger vaken, hon har inte sovit något i natt som alla andra nätter. Hon ligger och grubblar över hur den nye mannens gamla familj har det. Det hade varit bättre om han aldrig kommit hit, hon vill inte att pappa ska bli sårad igen. Den nye mannen bara utnyttjar honom. Pappa har redan varit med om sådana människor, han behöver inte ha en till i sitt liv. Hon tänker på det nya barnet de ska adoptera, så blir det alltid. Pappa träffar en man, de adopterar ett barn, lever ett bra liv i några år och sedan försvinner mannen och tar barnet med sig. Pappa behöver inte vara med om det igen.

De slamrande ljuden från köket väcker mannen, nu är det dags att gå upp och åka till jobbet. När han går ner i köket hör han flickan skrika på sin pappa, det är som det ska. Varje morgon så sitter pojken och äter sin frukost, flickan står och skriker åt sin pappa, pappan står och ser uppgivet på henne. Hunden står och tittar på ytterdörren, ingen kommer ihåg att gå ut med honom. Det är så det går till varje morgon. Mannen gillar rutin, han gillar sitt nya liv. Han är glad att han vågade lämna det gamla.

Dagar, veckor, månader och år går. Grälen mellan dottern och pappan blir fler, mannen grälar mer och mer med sin nya livskamrat. Det nya barnet har äntligen kommit, och pappan gör allt för den lille. Den fina familjeidyllen går i krasch.

Mannen kysser honom ömt i pannan, klappar hunden en sista gång. Sedan går han ut med väskan i handen. Natten är sval, men det blåser ljumma vindar. Ute i parken sitter det ungdomar och dricker öl. Han går förbi dem, stannar sedan tvärt. Tonårsdottern sitter där, tittar honom rakt i ögonen och säger ”skål” på ett sätt som får honom att nästan springa genom hela parken, ångesten och paniken växer inom honom. Hans steg för honom till ett ställe där han inte varit på några år, hem. Han knackar på dörren. Hon öppnar, kvinnan som han lämnade. Nu står han på trappan och gråter som ett litet barn. Kvinna kramar om honom och allt är bra igen. Han har fått tillbaka sitt gamla liv igen, och bakom sig har han lämnat den trasiga familjen med bara ett brev.

”Förlåt”

Vad tycker ni? (:

Nu är det så att min morbror och hans tjej kom hem och åt middag med oss idag.
Jag visste ingenting och helt plötsligt hörde jag deras röster från köket.
Det var mycket trevligt (:

Visst min morbror är en riktig jobbig sak, men jag gillar honom ändå (:
Så vi har suttit o pratat nästan hela familjen sen kl 4 fram till nu.
Det var toppen (: har inte träffat dem sedan jul. O de va ju ett tag sedan ^^

Tänkte lägga upp en till dikt som jag har skrivit (:
vill gärna veta vad ni tycker (:

"Det finns inter så hemskt som ett tomt papper.
Du greppar pennan och fyller det med meningslösa ord.
Pappret är inte längre tomt, du kan andas ut.
Du kastar en blick på de ord som fyller arket.
Missnöjt river du sönder pappret och kastar det.
Fast det du ite visste var att du just rivit sönder ditt livs verk.
För vem är du att bedöma vad någon anna ska tycka om."

Så vad tycker ni?

o glöm inte dagens tips

Alltså nu är det så att jag inte har något att göra alls....
det är fett med tråk men samtidigt lite skönt :P

jag brukade skriva dikter mycket förut, kankse inga bra men ändå.
Nu tänkte jag lägga upp en dikt jag skrivit.

Okej idag vare första skoldagen efter praktiken som varit i 4 veckor^^
Riktigt nice att träffa alla igen faktiskt<33!

Så nu tänkte jag lägga upp min andra novell som jag har skrivit, kommentera vad ni tycker om novellen och kommentera gärna vad ni tycker om kommentaren från min lärare :P

Drömmar[AG1]

… Frosten gnistrar bländande i fullmånens klara sken. Stjärnorna tindrar. Demoner finns på riktigt, det vet han. Han sitter ute i gräset denna kalla vinternatt och funderar. Han funderar över hur han ska bli av med demonen, den som stör hans sömn.

 

Han flackar med blicken, kan inte riktigt fästa den på något. På dagen är det som om allt släpper, då skulle han kunna sova i en evighet. Fast om dagen måste han arbeta. Kanske skulle han byta arbete, börja arbeta nattskift någonstans? Då kan han faktiskt sova om dagen. Men nej, han vill inte byta arbete, han trivs bra där han är nu. Att sitta i kassan på Konsum och se alla människor gör honom nöjd. Man kan faktiskt lära känna en människa bara av att se vad hon handlar. Kanske är det ett konstigt arbete att vara nöjd över, men det tycker inte han.

 

Det finns mycket som han inte tycker är konstigt. Att demonen håller honom vaken om nätterna finner han helt naturligt. Att demoner inte skulle existera finns inte i hans värld. Demoner finns i allting och är överallt. Fast i hans värld är inte demoner onda, de är bara ensamma. Därför håller de honom och andra uppe om nätterna, de vill bara ha sällskap. Demonerna kan inte umgås med varandra. Alla demoner måste ha en människa att umgås med. Demonens och människans kemi måste stämma överens. Om den gör det blir människan och demonen som ett, och människan känner inte av sin demon. Det finns dock människor och demoner som inte stämmer med varandra, men det finns ingenting att göra åt detta. Problemet ligger i att demonen inte kan byta människa, den är fast.

 

Han har börjat fundera på om kemin inte alls stämmer mellan honom och hans demon. Han skulle nämligen vilja sova om nätterna, ligga i sin säng och drömma den där speciella drömmen…

 

Den vita enhörningen med silverfärgad man springer fritt på en grönskande äng. Vinden fattar tag i dess man och leker. Det flyger massor av fjärilar i luften och himlen är klarblå och solen skiner. Plötsligt blir himlen svart och regnet forsar ner. Enhörningen springer i ren panik rakt in i en stad. I staden går människor lugnt omkring och pratar och skrattar. De är helt oberörda av regnet som forsar. Den skräckslagne enhörningen fortsätter springa längs gatorna. Mitt i en gata ligger en bebis som enhörningen trampar på. Bebisen dör och vädret slår om och solen börjar skina igen.

 

Enhörningen blir plötsligt en mus. Människorna flyr i vild panik och trängs och knuffas. Musen springer för livet. Kors och tvärs över gatorna springer musen bara för att undvika att bli trampad på. Men plötsligt ser musen att skuggan av en fot närmar sig med väldig fart…

 

Några sekunder av dödsångest och sedan är hon vaken. Hon går till badrummet och sköljer ansiktet med kallt vatten, en sådan dröm vill hon aldrig mer drömma. Tänk att hjärnan kan fantisera ihop så konstiga saker. Hon torkar ansiktet och skakar på huvudet och försvinner sedan in i sovrummet.

 

Hon tar handväskan som ligger på bordet och går fram till spegeln i hallen, där tar hon nycklarna från bänken under spegeln och lägger ner dem i handväskan. Hon tar ett steg bort mot dörren, stannar till och vänder sig mot spegeln igen. Där rättar hon till den kritsträcksrandiga kavajen och kollar så att maskaran ser bra ut. Sedan går hon ut genom dörren, skakar av sig drömmen en sista gång och låser dörren efter sig.

 

Av: Ronja Nilsson, texten är skriven till bild nummer 2.

---

[AG1]Det här är en mycket bra text. Men jag undrar varför du byter från ”han” till ”hon”? Denna förvirring för läsaren drar ner omdömet. VG

hejsvejs