Bumbi

Något går alltid sönder

Kysser henne på pannan, sedan smyger han ut med väskan i handen. Innan han går ut ur huset så öppnar han dörren på glänt till barnens rum för att se att de sover. Sedan med tunga steg går han ut på gatan. Han kan inte ta bilen, då förstår de och det kan han inte riskera.

Natten är kylig, frosten knastrar under hans fötter när han går. Långt bort på himlen ser han månen, den är full i natt. Stjärnorna är månens spanare, de ser allt, det vet han. Stegen blir snabbare, han måste skynda sig nu. Nere vid hamnen väntar de på honom, hans nya liv.

Framför den öppna spisen ligger hunden och myser. I den slitna soffan sitter han och läser en rapport från jobbet. Hans nya livskamrat står i köket och lagar mat, det blir fläskfilé med klyftpotatis. Tonårsflickan sitter på sitt rum och lyssnar på för hög musik, hennes lillebror står utanför hennes rum och bankar på hennes rum. Det är så det ska vara, familjen är lycklig. När familjen är lycklig är han lycklig, han är glad att han gjorde det. Det enda spår som finns av honom i den trasiga familjen är ett brev som förklarar.

” Jag kan inte leva med lögnen längre, men jag vågar inte säga det rakt ut. Jag vet att du trodde jag var lycklig. Det var jag, förr. Nu har jag dock insett att det liv jag levde, inte var det jag alltid drömt om. Förlåt för att jag bara gick. Hälsa barnen att jag älskar dem.”

Familjen sitter och äter mat, det är som det ska vara. Flickan sitter och messar, pojken försöker störa sin syster, hunden sitter vid bordet och försöker tigga till sig en matbit. Den nya i familjen sitter och tittar på sin livskamrat, livskamraten tittar tillbaka. Så går det alltid till vid matbordet. Efter maten så går barnen från bordet utan att ens säga ”tack för maten”, så är det alltid. Hunden går tillbaka till sin plats framför den öppna spisen. Mannen reser sig från bordet, säger ”tack det här var gott, nu behöver jag vila på maten”. Hans livskamrat dukar av och diskar efter maten, sedan blir hunden rastad. Så går det till i den nya familjen, och mannen är glad att han lämnade sitt gamla liv.

Det är kväll, pojken sover, flickan ligger och tänker. Mannen och hans nya livskamrat ligger i sin säng och pratar om dagen, hunden ligger i fotändan av sängen och kurar ihop sig. Det är så det går till på kvällarna, när klockan är lite för mycket än vad den borde vara. Mannen kysser sin livskamrat ömt på munnen samtidigt som han smeker ömt över kinden. Sedan lägger han sig till rätta i sängen och somnar.

Morgonen smyger sig sakta fram, i huset ligger nästan alla och sover. Flickan ligger vaken, hon har inte sovit något i natt som alla andra nätter. Hon ligger och grubblar över hur den nye mannens gamla familj har det. Det hade varit bättre om han aldrig kommit hit, hon vill inte att pappa ska bli sårad igen. Den nye mannen bara utnyttjar honom. Pappa har redan varit med om sådana människor, han behöver inte ha en till i sitt liv. Hon tänker på det nya barnet de ska adoptera, så blir det alltid. Pappa träffar en man, de adopterar ett barn, lever ett bra liv i några år och sedan försvinner mannen och tar barnet med sig. Pappa behöver inte vara med om det igen.

De slamrande ljuden från köket väcker mannen, nu är det dags att gå upp och åka till jobbet. När han går ner i köket hör han flickan skrika på sin pappa, det är som det ska. Varje morgon så sitter pojken och äter sin frukost, flickan står och skriker åt sin pappa, pappan står och ser uppgivet på henne. Hunden står och tittar på ytterdörren, ingen kommer ihåg att gå ut med honom. Det är så det går till varje morgon. Mannen gillar rutin, han gillar sitt nya liv. Han är glad att han vågade lämna det gamla.

Dagar, veckor, månader och år går. Grälen mellan dottern och pappan blir fler, mannen grälar mer och mer med sin nya livskamrat. Det nya barnet har äntligen kommit, och pappan gör allt för den lille. Den fina familjeidyllen går i krasch.

Mannen kysser honom ömt i pannan, klappar hunden en sista gång. Sedan går han ut med väskan i handen. Natten är sval, men det blåser ljumma vindar. Ute i parken sitter det ungdomar och dricker öl. Han går förbi dem, stannar sedan tvärt. Tonårsdottern sitter där, tittar honom rakt i ögonen och säger ”skål” på ett sätt som får honom att nästan springa genom hela parken, ångesten och paniken växer inom honom. Hans steg för honom till ett ställe där han inte varit på några år, hem. Han knackar på dörren. Hon öppnar, kvinnan som han lämnade. Nu står han på trappan och gråter som ett litet barn. Kvinna kramar om honom och allt är bra igen. Han har fått tillbaka sitt gamla liv igen, och bakom sig har han lämnat den trasiga familjen med bara ett brev.

”Förlåt”

Vad tycker ni? (: