saknar
Ibland saknar jag dig. Jag kan ibland sakna det vi hade, men bara ibland. Oftast tycker jag att du visar tecken på hur inte redo du är och vart du står någonstans. Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att det ska bli rätt helt ärligt. Du verkar ha tappat bort dig själv. Känns som om du har sprungit in i en dimma du inte bryr dig om att komma ur.
Alla pratar om hur vuxen och mogen jag ska vara, att jag ska prata. Men du då? Har inte du ett ansvar? Eller försvinner det när man har försökt tvinga någon att döda en människa? Är det okej att bete sig precis hur man vill och inte inse att man oxå har ett ansvar? Jag vet inte, men ibalnd känns det som att du blivit yngre, eller är det jag som har mognat mer och kollar på dig med andra ögon? Kanske har du alltid varit så utan att jag egentligen har sett det? Men vad spelar det för roll egentligen?
Dock saknar jag dig ibland, inte ofta men ibland. Du fanns där, du vet allt om mitt liv. eller visste snarare, mitt liv ser annorlunda ut nu. Vi kommer nog aldrig att få tillbaka det vi hade, och jag tror inte heller att jag vill det helt ärligt. Det vi hade var bra, men det är över nu. Det kommer alltid att finnas dagar då jag saknar det vi hade, så är det alltid. Men det betyder inte heller att jag vill ha tillbaka det som var. Du kommer alltid att finnas i mitt liv nu, även om du inte vill det. Så kommer det att bli, vare sig någon av oss vill det eller inte.
Kommentarer
Trackback
