brev till dig
Det har hänt för mycket för att det någonsin ska kunna bli på samma sätt. Jag kan bara prata utifrån mig och jag tänker hålla mig till det. Jag har blivit för sårade och kränkt för att det någonsin ska kunna bli som det borde vara. Jag vill inte längre vara med dig(som i umgås) och inte heller ha dig nära. Problemet är dock att du är far till mitt barn och du har all rätt i världen att träffa det. Den rätten kommer jag inte heller att försöka ta ifrån dig. Det finns saker som tar emot dock, det är att mitt barn; för mitt barns pappa har velat att barent inte fanns, att jag skulle göra abort. Den tanken kommer alltid att finnas, du ville inte ha dit barn. Ditt eget kött och blod ville du döda. Kanske vill du det än det vet jag inte och inte heller vill jag veta. Allt prat om hur omogen du är och hur du absolut inte skulle klara av att ta hand om ett barn sitter etsat i mig. Dock finns det en sak som sitter värre inpräntat i mig. "Barnet kommer att må dåligt om det föds" kommer alltid att finnas kvar, just den meningen kommer jag aldrig någonsin att glömma. Med den meningen blev det påtagligt (ur mitt perspektiv) att du tycker att jag kommer att bli en dålig mamma. Även om det inte var så du menade bryr jag mig faktiskt inte om för det är en mening som är öppen för just den tolkningen. Så jag bryr mig inte om att du i efterhand försöker säga att du aldrig har sagt att barnet kommer att må dåligt när det föds. Smaka på meningen "barnet kommer att må dåligt om det föds" och säg sedan att min tolkning är helt obegriplig, för det tror jag inte att du kommer att kunna säga.
Usch, vem är den hemska fadern?!
Kan du inte säga det efter träningen idag, om du ska träna?!
Okej, nu känns de som om du inte kommer bli glad på mig överhuvudtaget men jag känner att jag verkligen måste skriva det här. Jag menar absolut inte att vara elak, eller någonting, menar inte att du gör fel, för om detta är vad du vill, så är det rätt. Då kan det inte bli fel. jag vill inte heller att du ska tolka det här som om jag tycker att "pappan" har rätt. Okej?
Jag kan ändå tänka att det är bra att han sa som han gjorde. Det där med att han är omogen inte kommer klara av att ha ett barn. För ärligt, tror du inte det hade kännts värre om han stått där och sagt att han skulle bli den BÄSTA PAPPAN GENOM TIDERNA! och sen efter nio månader hade du själv fått ta dig igenom allt för att han då insett att ett barn inte är något han klarar av. jag nåste ändå säga att jag tycker att det är snällare att göra så, tala om för dig hur det verkligen ligger till istället för att strunta i det och sen i efterhand så får du inse. för nu vet du hur det kommer bli, han kommer antagligen inte hjälpa till så mycket, och det vet du nu när du väljer att behålla barnet. Inte vet jag, du kanske skulle ha valt att behålla oavsett vad, men jag tror inte att alla skulle göra det :) menar ingenting illa överhuvudtaget, det är fan underbart att du ska få ett barn, herregud! :D men jag kände ändå bara att jag ville säga hur jag tolkade det, så att du inte går och är sur på honom i onödan. Kanske har du redan funderat på att han kan ha tänkt såhär, ingen aning. vill bara att du ska veta att det kanske inte var elakt menat..? :)
sen tror jag också att han kanske fick lite panik? för okej, nu är jag yngre än er, och såklart vet ju inte jag hur någon av er tänker, men om jag var kille och min tjej berättade att jag skulle bli pappa och jag verkligen inte kände att det skulle bara något jag klarar av så skulle jag få lite panik, det får man väl alltid när det är något som kommer att hända som man inte klarar av? och ett barn, ett liv? det är inte lätt.
MEN jag säger inte att han gjorde rätt som han gjorde eller som han har sagt.
LYCKA TILL MED ALLTING, DU VERKAR SOM EN AS STARK TJEJ, SÅ DET KOMMER GÅ BRA! fortsätt bara tro på dig själv och vad DU vill. Ville bara att du ska se det i ett annat perspektiv, han kanske inte ville något illa? men jag kan absolut fatta att de inte kändes bra för dig fan!
