Hur gick det till?
Jag har haft min blogg i exakt 10 månader idag.
Det är ganska lång tid för att vara jag. Jag brukar tröttna.
Men under den tiden har jag aldrig skrivit om dig,
hur kommer det sig? Visst du var inte en så stor del av mitt liv
då, men du var det innan. Nu träffas vi ibland, sms:ar ibland.
Men unnder ungefär ett år av min liv var du mitt allt.
Det ver en period mellan 8:an och 9:an.
Jag stod där nere i badhuset nästan varje dag.
Kunde göra slut med mina pengar på min mobil på mindre än
en vecka. Visst vi var bara ihop i 5 månader, men under de andra
7 månaderna så gick jag bara och längtade, hoppades på att det skulle bli något.
Ett tag höll jag på att ge upp, sluta hoppas. Men sen, då var du helt plötsligt min.
Mina föräldrar blev galna, kan förstå dem till en viss del, du är något äldre och jag var inte så gammal då heller.
Men det dom inte visste då som dom vet nu är att du är så himla snäll.
Du är omtänksam och sprider bra energi kring dig. Du är en av de personer jag har att tacka för den jobbigaste perioden i mitt liv. Du var en av de personer som gjorde det värt att fortsätta kämpa varje dag.
Du var oxå en av de första personer som märkte att jag skar mig, och som reagerade som man borde.
Du blev förbannad och fick mig att börja tänka på att det kanske inte är så vettigt.
Nu har jag skrivit det, ett inlägg om dig. Kanske har jag inte skrivit om dig för att
det var och är så många som tyckte det var fel, jag var för feg.
En anledning är nog att jag inte kunnat sätta ord på det förut, min tacksamhet till dig.
<3
Det är ganska lång tid för att vara jag. Jag brukar tröttna.
Men under den tiden har jag aldrig skrivit om dig,
hur kommer det sig? Visst du var inte en så stor del av mitt liv
då, men du var det innan. Nu träffas vi ibland, sms:ar ibland.
Men unnder ungefär ett år av min liv var du mitt allt.
Det ver en period mellan 8:an och 9:an.
Jag stod där nere i badhuset nästan varje dag.
Kunde göra slut med mina pengar på min mobil på mindre än
en vecka. Visst vi var bara ihop i 5 månader, men under de andra
7 månaderna så gick jag bara och längtade, hoppades på att det skulle bli något.
Ett tag höll jag på att ge upp, sluta hoppas. Men sen, då var du helt plötsligt min.
Mina föräldrar blev galna, kan förstå dem till en viss del, du är något äldre och jag var inte så gammal då heller.
Men det dom inte visste då som dom vet nu är att du är så himla snäll.
Du är omtänksam och sprider bra energi kring dig. Du är en av de personer jag har att tacka för den jobbigaste perioden i mitt liv. Du var en av de personer som gjorde det värt att fortsätta kämpa varje dag.
Du var oxå en av de första personer som märkte att jag skar mig, och som reagerade som man borde.
Du blev förbannad och fick mig att börja tänka på att det kanske inte är så vettigt.
Nu har jag skrivit det, ett inlägg om dig. Kanske har jag inte skrivit om dig för att
det var och är så många som tyckte det var fel, jag var för feg.
En anledning är nog att jag inte kunnat sätta ord på det förut, min tacksamhet till dig.
<3
p.s glöm inte dagens tips
Kommentarer
Trackback
