Bumbi

Idag så har jag o annika lyssnat på walking in Memphis och 18 and life ungefär 20 gånger varje låt xD
Nice värre tycker jag!

Men de fick mig att börja tänka, vet inte antagligen va det väl inte bara musiken utan även att jag är nere av någon anledning.

Jag insåg att det finns människor jag verkligen saknar och troligtvis inte kommer att träffa så himla ofta (typ aldrig)
och det gör mig ledsen! De människorna har verkligen lämnat fotspår i mig som alltid kommer att vara kvar. Visst det kan väl vara så att jag vill ha det som jag hade det förr, men vad är det för fel med det?
Då försökte jag inte bryta mig loss och skapa ett eget liv, då hade jag det bra och var ganska omedveten om allt. Vad är det för fel på det? Att ha en plats man verkligen känner sig trygg på och där man trivs. Jag trivs hemma, det är inte det jag säger, men jag vill skapa ett eget liv, en egen trygghet. Inte luta mig tillbaka på deras, det var de jag gjorde på den tiden. Och att vara omedveten om det mesta va jävligt skönt, allt skit som finns omkring en förstod man inte riktigt då. Nu låter jag jätte blåst och naiv, men så är det inte. Jag menar va skönt det var att bara kunna lägga över allt på mamma och pappa så hjälpte de en med det. Man behövde inte stå för sig själv och vara den som fick hela vågen över sig. Mamma och pappa stod alltid först och tog den hårdaste smällen.

Så vill man ju inte ha det idag, eller? Jag vill kunna stå på mina egen ben, men med mamma och pappa som skydd, går det? Jag har hört att man inte både kan ha och äta kakan, jag tror att det stämmer. Men kan man ändra på det? Och varför alltid hålla på och tänka tillbaka på det som hänt? Varför göra det, kanske för att då var man trygg.

De här personerna har förändrat den jag är idag, de har hjälpt till att göra mig till den jag är! Så är det bara, och det är personer som troligtvis inte kommer att komma tillbaka in i mitt liv igen :(
När jag tänker så blir jag ledsen för det vill jag inte, jag vill att de fortfarande ska vara en del av mitt liv.

Jag kan ibland sitta och fantisera att de fortfarande är en del av mitt liv, att jag fortfarande träffar dem och hur de relationerna skulle se ut idag, eller om typ 5 år. Men jag vet skillnaden på fantasi och verklighet och det gör ont. Ibland önskar jag att det skulle vara samma.

Ibland önskar jag att jag har en annan familj, att allt inte är som det är i min familj, att det skulle vara på ett annat sätt. Där jag faktsikt gillar att umgås med mina syskon. Jag gillar att umgås med min bror, det gör jag alltid, men jag klarar dock inte av hans flickvän så jag umgås inte så ofta med honom. Med mina systarar tänker jag bara på vad som varit när jag träffar dem. De har sårat mig, svikit mig, låst mig ute. Så varför ska jag släppa in dem? Vad finns det för skäl. Jag saknar dem inte ens, eller oftast inte. Klart jag saknar dem, de är ju mina systrar. Men oftast när jag träffar dem blir vi bara sura på varandra. Så är det faktiskt.

Jag orkar inte bli sviken av folk längre, jag orkar inte släppa in folk som sedan säger "Att jag tyckte inte om dig på det sättet..
Jag va tsms med dig för jag hoppadses på att jag skulle börja, men inget hände..."
Varför säger man inte det innan? Då slipper man såra någon, då måste det inte göra så ont.
Då skulle det vara mycket lättare, varför måste man få reda på sådant efteråt? Det är bara drygt, våga stå för vad man tycker, och våga säga det så någon slipper bli sårad.

Hm, mkt text, jag vet, men mycket tankar som snurrar i mitt huvud och just nu är jag ganska så nere.