Tankar om livet

Ibland kan allt kännas så himla förvirrat, att jag knappt vet vad som är upp och ner eller fram och bak. Ibland har jag ingen aning om vad det jag är ute efter. Hur kan det egentligen bli så?

Ibland vill jag vara vuxen ha en egen familj, jobb och hus o bil, ja du vet.
Ibland vill jag vara liten och aldrig bli stor, vara nu för alltid.
Ibland vill jag göra allt som inte mina föräldrar vill.
Ibland vill jag verkligen göra mina föräldrar glada.

Varför känna allt det här och lite till på samma gång? Varför?
Det blir så jobbigt då. Det blir de verkligen, jag måste försöka reda ut mina tankar, men hur? Hur ska jag göra det när jag varken vet ut eller in.

Jag känner mig ensam, liten och övergiven, samtidigt känner jag mig trygg, stor och vuxen. Hur kan det vara så? Jag vet inte, men jag skulle bra gärna vilja veta.

Sen så är det så att alla tankar som fick mig att må välidigt dåligt kryper sig fram. Det är hemskt och jag vill inte vara med om det. Jag vill må bra, men att bara pressa undan tankarna blir svårt. Det är något jag faktiskt inte kan, hur fan gör man?

Hur gör man när man egentligen varit med om så mkt som man egentligen inte vill säga eller uttrycka för att försöka att få det att inte finnas. Jag pallar inte, hur blev det så här?

Visst det finns personer i mitt liv som verkligen får mig att må bra och kunna tänka på annat, men just nu skulle det inte gå iaf. Det suger, men jag får väl försöka stå ut. Lite tänker jag nog allt skriva iaf, spelar ingen roll. Att gå runt och vara rädd för personer man bor med fungerar ju inte, faktum är att jag gjorde det mer än halva mitt liv. Till slut så slutade jag vara rädd. Man orkar inte gå runt och vara på sin vakt, men tiden då jag var rädd kommer alltid att finnas kvar. Och att leva med en person som är kleptoman och mytoman får en inte heller att må så jävla bra. de såren som personen har gett mig finns fortfarande kvar och är öppna, helvete om dte blir fler lögner och fler försvunna saker, då är det adjös. Och att leva med en deprimerad person som har cuttat upp hela sina armar och använde mig som ventil och försökte ta sitt liv är inte heller så jävla kul. Fan.... De såren är oxå öppna än och jag säger upp kontaktne där oxå om det blir ett självmordsförsök till. För jag orkar inte vara med om det mer.... tänker inte det!


"Det gick inte över, jag ville tillbaks.
Hjärtat ville fram och tillbaks.
Det gick inte över, jag ville va kvar.
Jag hörde men vad var det dom sa?
"

Kommentarer
Postat av: Rebecka

Gumman! Försök att vara tillåtande mot dig själv i allt det här. Att vara kluven, må dåligt, må bra, upp och ner. Acceptera livets svängningar, lära känna hur du fungerar i de olika dalarna och topparna. Det är inte lätt att vara mitt i, det förstår jag. Lider med dig när jag hör vad du får genomlida i dina nära relationer och vet hur svårt det kan vara, hur oerhört frustrerande och hjärtskärande det är! Kan bara råda att prata, ventilera, skriv. Du behöver det och det hjälper, ger lite styrka och andra perspektiv. Inte nödvändigtvis från dem du pratar med/skriver till men av att vädra ut det som känns instängt!

2009-11-30 @ 22:43:10
URL: http://www.bavik.se
Postat av: Madicken

Vet inte vad jag ska söga<3

2009-11-30 @ 23:25:53
URL: http://conler.blogg.se/
Postat av: angelica

men gumman då! :/

Jag finns här om du bara vill prata, det vet du! <3

hoppas att denna period snart är över! <3<3<3<3

2009-12-01 @ 14:59:47
URL: http://notpajen.blogg.se/
Postat av: linneaa

Det bästa är inte alltid att prata med någon annan, så det kommer jag inte heller att föreslå. Men att skriva som du gör, det är vackert och jag hoppas det får dig att må bättre. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag finns här för dig vännen <3

2009-12-02 @ 09:46:26
URL: http://finastisverige.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0