Bumbi

"Låt mig tala och avbryt mig inte, för jag har inte tid att lyssna på dig. Precis klockan sex i eftermiddag kommer de och hämtar mig. I morgon bitti finns jag inte längre här..."

Exakt så hade hon sagt till mig. Jag förstod inte då vad hon menade. Elin hade alltid varit tankspridd och lite konstig enligt alla, lika så av mig. Fast jag var nog den enda som faktsikt tyckte att hon verkade snäll. För egentligen var det ingen som verkligen kände henne. Allt som sades om henne var bara rykten byggda på lögner. Dessa var uppfunna av personer som var så svaga i sig sjävla att de behövde göra någon annan mer svag än dem. Elin var tydligen att tacksamt offer för det var bara henne de gick på. De andra "oskyldiga" människorna stod bara och tittade på, ignorerade det faktum att Elin var lika mycket värd. fast om man har fått lära sig det motsatta är det svårt att inse att det är fel. Elin var betydelselös, ändå betydde hon så pass mycket för vissa att hon var den enda som existerade o deras liv. Problemet med allt detta är; Jag var delaktig. Jah var en av de "oskyldiga" människorna.

Okej, jag vill gärna se mig själv som oskyldig till det som hände. Men alla var delaktiga och då menar jag ALLA. Alla små fega männsikor som bara ignorerade henne, såg henne som en fredagsunderhållning på tv. Jag förstod aldrig du hur kränkt hon måste ha känt sig. Fasdt jag tror inte att det var just Elin de "oskyldiga" såg, jag tror att de såg Något. Elin blev Något i allas ögon. Antagligen för att det är lättare att ignorera en sak än en perosn. Men det försvarar inte vad vi gjorde, utan det förklarar.

Jag förstod aldrig då att det var vi "oskyldiga" som egentligen är skyldiga till det som hänt. Att vi behandlade henne som luft kunde leda till något sådant. Ett enda litet "hej" hade räddat henne. Fast ingen sade någonsin så mycket som ett litet knyst till henne. Antagligen av ren feghet. Ingen ville hamna i hennes situation.

Det som faktsikt hände med Elin var att hon blev galen. Jag hade aldrig någonsin tidigare trott att man omedvetet kan göra någon galen. Men det kommer jag för resten av mitt liv att komma ihåg att det kan man faktsikt.

För alla de "oskyldiga" personer som faktsikt inte vill tro mig. Inte vill eller tänker inse att det är sant, så var det faktsikt vi som gjorde det, inte dem. De "skyldiga" gav oss bara en anledning att göra henne galen.

Elin började höra röster som sade åt henne vad hon skulle göra. De talade om för henne hur dålig hon var. Rösterna som tidigare kommit utifrån hade nu flyttat in i hennes själ. Att höra saker från sig själv och från andra som är så brutalt nedvärderande att vem som helst skulle ha känt sig liten som en cell efter bara några meningar skulle nog driva vem som helst till vansinne. Men det var de tysta åhörarna som gjorde henne galen, det var jag.

Egentligen älskade jag Elin och kommer alltid att göra det. Elin däremot hade all rätt att hata mig. Jag om någon kunde stoppa alla rykten om henne, för förr kände jag henne väl. Då visste jag allt om henne. Vet ni varför; Elin var min syster.

Jag gjorde det. Jag tar på mig skulden. Det var jag som gjorde min syster galen. Det var jag som kunde ha satt stopp för allt. Men jag vågade inte. Jag var rädd om mig själv att jag int ville se hur Elin egentilgen mådde, hur hon sakta tynade bort. Det var jag som såg på. Det är jag som är skyldig till hennes sista ord. Än idag ekar de i mitt huvud.

"... I morgon bitti kommer jag att vara ett minne blott. Det är vad de har sagt åt mig, de tysta skriken. De ska hämta mig och befria mig från dessa plågor. Jag ska få leva det liv jag förtjänar. Jag ska bli ledd in i en annan värld. Där finns inga tysta skrik, inga som ni. Där finns bara glädje. Jag ska äntligen få känna att jag betyder något, bli omtyckt för den jag är. Prick klockan sex hämtar de mig. I morgon bitti finn jag inte längre här..."

Av mig, hoppas ni läst. Och kommentera gärna vad ni tyckte. =D