FEL

Fel, jag känner mig lite fel just nu. Det känns som om jag är på väg att förlora mina vänner. Jag vet inte varför det bara känns så. Känner mig som en dålig vän men jag försöker. Kanske det stämer det som står, att man bryr sig mindre om omvärlden nu. Men det är fel! Jag har mina vänner och jag ska umgås med dem. Jag gillar mina vänner och vill umgås med dem! Jag känner dock att jag bara pratar om mig själv, och min bebis, allt som berör mig. Det är fel! Och jag försöker låta andra prata! Det gör jag verkligen för jag vill veta vad de har att säga om sig själva. Kanske är jag en dålig vän. Kanske är det bara jag som tycker det. Hur eller hur känns det fel, så jag tänker fortsätta försöka! Jag älskar mina vänner och de stöttar mig hela tiden. Jag skulle inte kunna klara mig utan dem.


ljust

Jag börjar nå fram till slutet av tunneln. Förvirringen är inte lika stor längre och jag har börjat få lust till att ta tag i allt igen. Det känns bra. Jag behövde få rätsida på allt. Visst allt är inte rätt, jag har ännu inte kommit ut ur tunneln men jag är på väg. Jag börjar må bra. Jag känner att allt känns nästan bra. Det är faktiskt skönt. I en månad cirka har jag tvivlat på mig, tvivlat på om jag gjort rätt. Jag sa hela tiden ibörjan av min graviditet att allt tvivel skulle komma efter den fria aborten. Hur kunde jag veta det? Ingen aning?

Nu börjar jag bli glad igen och fattar igen varför jag tog alla beslut som tagit. Det är mitt liv, min bebis och det känns skönt att börja få ihop det faktiskt.

Dock kommer jag nog aldrig hitta helt ur min tunnel förrän det syns mer på mig och jag märker att folk märker. Nu är det ju nästan så att folk får gå och gissa om ryktet stämmer. Jag vill inte ha det så, jag vill inte vara ett rykte som folk försöker ta reda på om det är sant. Så nu längtar jag efter att få stor mage. Att få springa runt i mamma kläder och visa upp min mage. Det kommer att bli jobbigt, jag är inställd på att kommentarer kommer att uppstå och det kommer att vara jobbigt men jag kommer klara av det. Jag är stark och jag ska bli världens bästa mamma till världens bästa barn.

Jag skiter i vad andra tycker, men bryr mig så otroligt mycket.

Förstör

En del tycker säkert att jag är dum i huvdet och förstör mitt liv som skaffar barn nu. Men varför skulle jag förstöra mitt liv? Jag har inget behov av att leva ett typiskt "ungdomsliv". Folk som säger att man kan inte resa man kan inte göra någt alls. Jag menar man är mer bunden av en hund. Det går att ta med sitt barn när man reser, man kan ta med sitt barn överallt (dumt på krogen dock xD) En hund kan du inte ta med dig på resa, du måste rasta din hund och om du ska iväg på middag eller något är det inte säkert att hunden kan följa med, tänk om någon inte tål hundar?

Jag menar, barn kan du ta med! Livet går inte under för att man skaffar barn. Mitt liv kommer inte gå under för att jag skaffar barn. Jag ser det inte som ett koppel och känner mig inte bunden på samma sätt som det blir att ha hund. Jag har haft hund sen jag var 8 och kan helt ärligt inte förstå någon som skaffar hund...

Så innan någon bestämmer sig för att döma mig, tänk efter. Ett barn behöver inte förstöra hela tillvaron för någon.

inte alltid lätt

Det är inte alltid lätt, ibland måste jag få tycka att det är svårt. Jag menar jag har hand om en annan liten människas liv, det är läskigt! Jag oroar mig ganska ofta för att jag kanske ska ha gjort något fel, tänk om jag gör något fel? Typ äter något som inte alls är bra och så blir det helt konstigt? Tänk om jag råkar vända mig över på mage när jag sover? är det bra? Massa sånt hela tiden är det! och jag tänker vara orolig, för jag tror arr det får mig att vara bättre, att bli mer redo. Allt är bara en förberedning tills jag får mitt barn och ska ta hand om det på riktigt.

Döm mig inte, jag säger inte att jag ångrar mig. Jag säger bara att det är så mycket som kan bli fel och jag oroar mig över att göra fel. Men det kommer bli bra! Allt kommer att lösa sig! <3

Ibland

Ibland känns livet bra och just nu gör det de :)

Det blev inge mer städa för mig idag men känner mig nöjd över det jag har gjort :)

Alla borde känna sig nöjda ibland, glada över det som är. Jag insåg just varför jag ska vara glad efter några dagars förvirring. Jag ska bli mamma! Den 5:e juni är bebisen beräknad och shit det har gått mer än halva tiden! Det är mindre än hälften kvar till jag kommer att få träffa min lilla bebis, se den på riktigt för första gången <3

Jag är oxå nöjd över alla mina enormt bra vänner som stöttar mig och finns där för mig. Livet skulle vara mycket värre utan dem. Egentligen borde jag vara nöjd varje dag! och helt ärligt, ibland är jag det oxå, jag menar när jag sitter på tåget till skolan är jag nöjd över mig själv att jag klev upp ur sängen istället för att stannade kvar. Det är så jag får göra och så alla borde göra, vara nöjd över det lilla! :)

P!nk

http://www.youtube.com/watch?v=NqaEZppItvk
Alla borde se den!
Det är p!nks nya låt F**kin' perfect.

Jag tycker att låten är grymt bra men hemsk. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag gillar den. Låten är bra och hemsk men slutet är jag vet inte, typ bra?
Kolla in den och säg sen gärna vad ni tycker.

Jag kunde se mig själv lite i videon, jag tror att alla kan göra det egentligen. Vem har inte försökt passa in, tyckt att allt gått åt helvete? Den som säger att den inte känner igen sig ens lite tror jag faktiskt inte på. Så är det, helt ärligt jag tror de människorna ljuger. Kanske för att verka "perfekta" kanske för att de inte vågat erkänna för sig själva än hur det faktiskt är.

Tänk på det i alla fall, lyssna, titta och tänk! :)


Osäker

Känner mig ouppmärksam. Jag borde kunna känna sparkar och sådant nu men jag gör det inte. Eller kanske gör jag det men jag har verkligen ingen aning om vad det är jag ska känna så. Jag kanske har känt det flera gånger? Jag känner mig dum! jag vill känna mitt barn röra på sig.... Men hur vet man hur det ska kännas? Ska det vara med värsta kraften eller typ som om något nuddar? Jag har ingen aning?... Känner mig lite dålig faktiskt. Men jag vet faktiskt inte hur det ska kännas!

Ont i huvudet

Sitter i skolan och väntar på att mitt tåg ska gå....

Huvudet värker och näsan är täppt. Allt kändes bra imorse, nu känns inget bra. Imorgon SKA jag till skolan. Och på lördag ska jag jobba.

Jag vill till skolan för att det är sista dagen med en vikarie som jag verkligen tycker om. Han är en riktigt skön snubbe och skulle vilja ha honom i psykologi hela tiden. Jag vet att det inte funkar så men man kan ju alltid drömma. ;) Visst jag gillar min ordinarie lärare med, hon är mysig och rolig. Men helt ärligt hur mycket lär jag mig?


Modig?

Jag vet egentligen inte om jag är modig?  Egentligen kanske jag bara är feg? Att behålla barnet istället för att ta bort det, kanske var det bara egoistiskt, för att jag inte ville känna mig dålig? Jag känner mig vilsen och förvirrad. Det är ett riktigt barn som lever i mig. Än så länge har allt gått bra, men tänk om jag inte kan lära mitt barn vad det behöver? Tänk om jag inte räcker till? Är det något att vara stolt över?

Jag är stolt över dig för att du vågade fatta ditt beslut! Om det är någon som ska vara stolt så är det du! och du ska vara stolt över dig själv! Du vågade fatta det beslut som du behövde just då och du klarade det! Du är modig och jag är stolt över dig! <3 Jag älskar dig!

vill

Jag vill men jag vågar inte, seriöst, det känns ju bara larvigt? Och hur fick jag det behovet egentligen? Att skicka ett mail till någon det var evigheter sen jag träffade och evigheter sen jag pratade med. Men en enorm längtan flög just i mig och jag vill! Varför skulle personen bry sig egentligen? Men jag ska hålla mig, jag ska inte skicka något mail, känns bara fel. Jag ska stå emot min längtan att göra det.

Dock saknar jag dig, vill träffa dig, nu när jag är lite äldre och faktiskt lite mer vältalig än förr. Då var jag bara en jobbig unge. Jag märker själv att jag jag har utvecklats, till någon jag kan vara stolt över. Jag kan stå på mina egna ben.

Jag vill skriva allt det till dig och mycket mer. Jag vill träffa dig igen, hm antagligen för att jag är ett uppmäksamhetsoffer som vill att folk ska bry sig om mig och tar den plats jag behöver för att någon ska göra det ;)

Nej men egentligen vet jag inte vad jag vill skriva. Bara att jag vill.

Familjen annorlunda

Igår tittade jag på första avsnittet av familjen annorlunda. Så många barn som familjerna har vill jag verkligen inte ha! Eller visst jag kanske ändrar mig när jag blir äldre men som det ser ut nu vill jag ha 2 eller 3 barn tror jag.

Jag förstår helt ärligt inte grejen med så många barn. Barn är väldigt uppmärksamhetskrävandre och JAG tror inte att alla barn får den uppmärksamhet de behöver i en så stor familj. När jag gick i 1:an på gymnasiet första gången gick jag i samma klass som en som hade många syskon. Hon var älst av dem. Hon mådde inte så himla bra. Min åskit är faktiskt att jag tror att de äldre barnen på ett eller annat sätt försummas en del av deras barndom. De får inte vara barn utan måste ta massa ansvar för att passa syskon. Familjen som har barn sen innan de träffades, där tror jag det är en annan sak. De har redan fått vara barn utan en massa barnvaktande och sådant. Sen finns det ju så klart de som tycker att det är roligt, men jag tror inte på att skaffa jättemånga barn för jag tror att det är större risk för de älsta barnen att känna sig bortglömda. Det är vad jag tror, sen får alla andra tro vad de vill.

Men jag kommer inte skaffa så många barn, om det inte är så att jag kanske har tre och ska skaffa ett till och får trillingar, då blir det ju en hel massa barn, men då tror jag att det är viktigt att barnen får egentid med mamma och att det finns stöd och hjälp som jag kan få. En avlastingsfamilj eller så. Jag säger inte att jag skulle behöva det för att jag inte kommer älska mina barn utan av just den anledningen. Jag skulle älska mina barn och de är värda att få en massa uppmärksamhet och kärlek som jag inte tror att föräldrar har tid att ge sina barn när de är så många.

Men vad vet jag, jag har aldrig själv levt i det, jag kan bara spekulera :)

Gnesta

Gnesta är en liten håla, pendeltågets slutstation söder ut från stockholm. Där bor jag, på ett ungefär. Jag har bott där hela mitt liv och ungefär alla i gnesta vet vem jag är. Gnesta den lilla hålan där alla vet allt ungefär. Antagligen är det så att hälften av alla genstabor tycker att jag är helt vrickad som ska ha barn, men saken är den att gensta är ett litet bondsamhälle där det inte är helt ovanligt att folk skaffar barn när de är unga. Det är egentligen inget konstigt i Gnesta. Men i gnesta finns som på alla andra ställen dessa fördomar. Än så länge har inte jag stött på dem, men det är bara en tidsfråga, för alla ungdomar i gensta vet så är det. Jag skiter egentligen i vad alla tycker, det är mitt beslut och jag kommer att klara det toppen! Men jag är inte mer än människa. När min mage börjar synas på riktigt så kommer jag få konstiga blickar och kommentarer, inte bara i gnesta utan överallt. Det är bara det att det finns folk i gnesta som jag inte gillar och som jag tvivlar att någon egentligen tycker om.

Nu har jag tappat tråden helt, det jag ville säga är att gnesta är en liten jävla håla fyllt av fördomar och skvaller. Jag bor där och är en del av skvallerkedjan.

Men jag kommer att bli en bra mamma och skiter i vad andra tycker! Det är mitt barn inte någon annans så varför ska jag rätta mig efter vad andra tycker och inte stå för mig själv och vem jag är? Verkar konstigt, så hoppas alla bara låter mig vara, snälla kommentarer tar jag tacksamt emot så klart, men fan inte dryga.
Puss

Glöm inte att ge förslag på tävling jag kan ha

perfekt

tänkte att ni kan roa er med mitt tal jag höll i ettan, är ganksa nöjd med det, dock tror jag att jag ändrade lite men ungefär dett sa jag ;) Värt att tänka efter lite nu va?

Perfekt, vad är det? Kan man vara perfekt?

Jag blev nyfiken på vad perfekt egentligen betyder så jag slog upp det.

Perfekt: Bra på alla sätt, fulländad

Synonymerna för perfekt: Felfri, fulländad, idealisk, utan brister och utomordentlig.

 

Kan man vara bra på precis allt? Det tvivlar i alla fall jag på så jag slog upp ordet.

Allt: Oböjlig, kollektivt hela (mängden av)

Okeej, jag förstod nu, inte så mycket. Ordet allt låter luddigt och jag förstår fortfarande inte vad perfekt är.

 

Så varför inte slå upp ordet fulländad.

Fulländad: Perfekt

Synonymer: Färdig, fullständig.

 

Vem vill vara perfekt? Varför strävar vi efter det om man måste vara färdig, fulländad, felfri, bra på alla sätt, idealisk och fullständig.  Ja jag skulle inte vilja vara det, fast jag kan ju inte förneka att jag ofta strävar efter det. Om jag skulle träffa en perfekt människa skulle jag bli rädd. Vad är det som egentligen gör att vi vill vara perfekta, kanske är det för att vi då har en anledning att trycka ner oss själva: bara för att vi inte klarar av att vara perfekta.

 

Efter att jag slog upp alla ord och synonymerna till dessa så kan jag säga att jag fortfarande inte fått ett riktigt grepp om vad perfekt egentligen är, jag har inte fått det ”perfekta” svaret på vad perfekt är. Det kanske inte finns någon, ordet kanske bara finns för att vi ska kunna måla upp ett bättre liv än det vi har och längta efter det.

 

Jag är glad att jag inte förstår vad perfekt är, för nu kanske jag kan sluta sträva efter någonting som inte är, sluta må dåligt för att jag inte kan vara som något som inte är, perfekt.

 

Hur kan något som finns vara något som inte är?


perfekt?

Varför är alltid du den perfekta människan som aldrig gör fel? Varför ska allt alltid vara alla andras fel? Varför är du än jävla tjurig fitta som förstör mitt lov hela tiden? DU ÄR INTE PERFEKT! Och jag är inte din marionettdocka som du kan göra vad fan du vill med! Jag behandlar dig inte som skit! Du behandlar alla andra som skit din egotrippade jävel! Det är inte mig det är fel på, det är dig! Om fågeln hade bitit mig då vad hade du sagt då? "ojdå det var inte meningen" Jag börjar blir väldigt trött på dig nu faktiskt! Väldigt jävla trött på dig, varför ska du alltid vara den perfekta och få alla andra att känna sig värdelösa? Jag pallar inte! Du är helt dum ibland, helt jävla dum! Allt är inte någon annans fel! Och bara för att du är less på folk som är hemma behöver hon inte ta ut det på mig! Jävla fan! Nu sitter jag här och gråter och känner mig liten och värdelös samtidig som jag är arg för att du får mig att känna mig så liten utan att det är rätt..... SKIT OXÅ!

Får jag tvivla?

Är det okej om jag tvivlar? Jag har hela tiden varit helt coollugn och sagt att allt kommer att bli bra. Och hela tiden har jag sagt att om det är någon gång jag ska få panik så är det väl när den frivilliga aborten försvinner. Jag får inte längre göra abort om jag inte vill, om det nu inte är så att barnet kommer dö eller jag kommer dö av det eller ja. Men särskillt tillstånd behövs i alla fall nu från socialstyrelsen. Och nu börjar jag tvivla. Ska jag ha barn? Alltså shit, klarar jag verkligen det? Jag är 17 år, hatar att städa och är väldigt lat, är det någon kombination som är bra? Egentligen inte. Och hela tiden har jag varit övertygad om att när barnet väl är fött så kommer jag börja städa som en tok och sluta vara lat, tänk om det inte blir så? Men det måste bli så!

Jag ska ha barn, jag är stark och kommer att klara det! Jag kan städa, och jag kan ta ansvar. Dock är jag grymt dålig på att laga mat men det är väl något jag lär mig antar jag. För mitt barn ska få bra mat och få ett bra liv. Så är det bara! Jag kommer att klara av att ta hand om liten och liten kommer bli bäst i världen! för jag kommer att bli en bra mamma! <3

Så nu har jag tvivlat lite och fått skriva av mig! känns bättre nu!

brev till dig

Liam eller Cassandra skulle barnet heta, vårt barn. Fortfarande är det vårt barn men inte på samma sätt. Barnet som ligger i min mage komer inte att heta Liam eller Cassandra. fast egentligen vet jag inte vad bebis ska heta. Jag tror att man inte kan veta det helt säkert förrän man ser barnet men så klart har jag funderat på namn. Om det blir en pojke tror jag att han ska heta Hugo och om det blir en tjej tror jag att hon ska heta Lotus.

Det har hänt för mycket för att det någonsin ska kunna bli på samma sätt. Jag kan bara prata utifrån mig och jag tänker hålla mig till det. Jag har blivit för sårade och kränkt för att det någonsin ska kunna bli som det borde vara. Jag vill inte längre vara med dig(som i umgås) och inte heller ha dig nära. Problemet är dock att du är far till mitt barn och du har all rätt i världen att träffa det. Den rätten kommer jag inte heller att försöka ta ifrån dig. Det finns saker som tar emot dock, det är att mitt barn; för mitt barns pappa har velat att barent inte fanns, att jag skulle göra abort. Den tanken kommer alltid att finnas, du ville inte ha dit barn. Ditt eget kött och blod ville du döda. Kanske vill du det än det vet jag inte och inte heller vill jag veta. Allt prat om hur omogen du är och hur du absolut inte skulle klara av att ta hand om ett barn sitter etsat i mig. Dock finns det en sak som sitter värre inpräntat i mig. "Barnet kommer att må dåligt om det föds" kommer alltid att finnas kvar, just den meningen kommer jag aldrig någonsin att glömma. Med den meningen blev det påtagligt (ur mitt perspektiv) att du tycker att jag kommer att bli en dålig mamma. Även om det inte var så du menade bryr jag mig faktiskt inte om för det är en mening som är öppen för just den tolkningen. Så jag bryr mig inte om att du i efterhand försöker säga att du aldrig har sagt att barnet kommer att må dåligt när det föds. Smaka på meningen "barnet kommer att må dåligt om det föds" och säg sedan att min tolkning är helt obegriplig, för det tror jag inte att du kommer att kunna säga.

Det var egentligen vad jag hade att säga. Barnet kommer aldrig för mig att vara ditt i den benämning det var tänkt. Det är mitt barn, med dig som pappa </3

tänk

jag vet att världen vi lever i inte är helt snäll, men jag trodde att några människor faktiskt var det. Jag känner mig dum och ledsen, hela tiden har jag saknat en person som jag trodde brydde sig det minsta om mig med. Men så var det inte, jag har lagt ner tid på att sakna någon så att jag har glömt bort att sakna andra, personer som fortfarande finns lite i mitt liv och som jag vill ha mer i mitt liv. All denna jävla tid helt i onödan, het bortkastad, eller inte riktigt. Men det blev inte som jag ville eller trodde. Du var inte den jag trodde. Det känns inte bra att det tog så lång tid för mig att inse att du inte är den enda i min värld som gjorde mig hel för en stund. Du är nog den enda i min värld som jag verkligen inte borde sakna och se det som en konstig tid. Nu ska jag lägga mig dig bakom mig och gå vidare. Leva ett liv med människor som faktiskt bryr sig om mig och som jag faktiskt bryr mig om. Fast det är sant, jag bryr mig om dig. Det kommer jag alltid att göra, jag vill bara inte släppa dig nära inpå igen. Kanske någon gång att jag vill veta hur du mår, men inte mer. Det känns onödigt, bortastad tid. <3

tankar

Tankarna far runt i mitt huvud, hur är det egentligen och hur kommer det egentligen att bli? Fast det är sant, just nu är jag för hungrig för att orka tänka, och det luktar mat. Men ändå, alla dessa jävla tankar, hur kommer det sig? varför är jag rädd, var det inte detta jag ville? Fast vet jag säkert? Egentligen inte, och egentligen vet jag ingenting faktiskt. Jag vet bara att jag vill veta, men jag är rädd. Och nu ska jag låta bli o tänka o försöka jobba lite matte så jag slutar ligga efter, efter att ha missat två lektioner, jag känner mig dålig!

Jokkmokk

Jokkmokk, är det en dröm? Det känns så. Min egen lilla drömvärld, Landet Jokkmokk.

Jag skulle egentligen kunna skriva hur långt som helst om min dröm Jokkmokk, men en dröm är inte verklighet. Det finns ingen anledning att inte säga som det är. Jokkmokk var bra, men inte som jag hade tänkt mig. Jag ångrar inte att jag åkte dit, det var riktigt skönt att få en paus och att träffa alla igen. Men det var något som fattades, det kändes tomt. Antagligen för att det aldrig har varit bara jag och pappa som har åkt dit förut. Det var så tyst på något vis, jag saknade något....

Allt liv, och all rörelse, det var inte samma sak att bara åka två. Jag var på ett helt annat sätt tvungen att stå för undehållningen och den personen är inte jag riktigt. Min grej är att bevaka, inte underhålla. Men jag fick ju lära mig att göra det med så jag ska inte vara ledsen. Att känna sig obekväm är inte alltid en dålig sak, man lär sig av det. Jag känner mig lite starkare nu, lite bättre.

I Jokkmokk fick jag testa att vara en del av mig själv som jag inte är så ofta. Det kändes bra och dåligt. Men bäst av allt med resan var att träffa min släkt, att få träffa farfar. Han är gammal, och kan snart dö. Så det kändes bra att få träffa honom i alla fall en gång till, men jag hoppas att det blir fler.

Landet jokkmokk kan jag fly till och bara ta det lugnt, slippa min vardag...

vill

bara lägga mig och sova, slippa tänka på allt. Jag är inte den jag var och kommer inte att bli den jag är.

Kom på att nu får et fan va nog, måste sluta äta massa onyttigt, kanske till och med börja träna lite. Vi får se, simma en dag i veckan kanske. Skulle faktiskt sitta fint, för jag behöver göra något åt min hälsa. Jag kan inte bli helt förslappad bara för att mina halsmandlar är helt fucked up och jag inte har någon ork av det. Måste fan ta tag i mitt liv om jag inte vill sluta i en rullstol innan jag är 30 bara för att jag är för svag och tjock för att kunna gå. Okej nu kanske jag överdrev lite men alltså måste ta tag i mig nu, skärpa mig! Så inge mer godis och grejer. Kostar pengar och man blir tjock. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0