Till dig 6

Hej, det var ett tag sedan nu. Men jag har inte haft någon anledning att skriva. Just nu sitter jag och lyssnar på James Blunts senaste skiva, och känner mig en aning dyster, eller snarare konfundersam.

Jag vet inte om du vet att jag har blivit mamma, till världens bästa son Hugo. Vi var på BVC idag och nu väger han 4180g och är 54 cm. Det betyder att han har gått upp 400g på en vecka och vuxit 2 cm på 12 dagar. Jag är världens lyckligaste som har honom. Dock har han ingen pappa, eller det finns ju så klart en pappa men han verkar inte vilja ha någon kontakt över huvud taget med sin son. Jag tycker synd om Hugo som inte får ha sin pappa, dock kanske det ändras senare. Visst jag har hjälpt till att greja den klyfta som är mellan mig och Hugos pappa. Det var när jag var gravid och faktiskt inte riktigt förstod att det växer en liten människa i mig. Så klart att jag visste, men jag fattade inte. Jag blir lite leden när jag tänker på det, att jag kanske har försummat Hugo hans biologiska pappa. Visst när han är tillräckligt gammal att förstå tänker jg visa bilder på hans pappa och förklara vem han är. För han har rätt att veta. Men vet du, helt ärligt så saknar jag Hugos pappa lite, eller jag saknar min vän. Att kunna sitta och prata om allt knas som finns att komma på att prata om. Vi var bra vänner, väldigt bra vänner... men det var då, innan min bebis flyttade in i min mage och hans pappa insåg att han inte var mogen och försökte tvinga mig till en abort. Jag kan inte hjälpa det, jag tycker inte om honom för det men jag saknar honom så oerhört ibland. Han vet saker om mig som inte alla vet, han har varit en klippa att luta sig emot. Jag saknar honom inte alltid, ganska ofta tycker jag att han är jävligt dålig, men ibland, då saknar jag honom och då saknar jag honom ganska mycket. Stackars Hugo som har så sjuka föräldrar, en pappa som inte vill ha honom och en mamma som är helt twistad. Fast hans mamma älskar honom över allt annat och det brukar vara nog. Jag känner mig lite förvirrad faktiskt, och jag förstår att du inte tar dig tid att läsa, men jag tänker ta mig tid att skriva, även om jag vet att du aboslut inte ens vet om att dessa "brev" existerar.

Jag vet att detta brev blev en aning rörigt och det ber jag om ursäkt för, och sedan kom jag på att jag glömt fråga hur du mår? Jag hoppas i alla fall att allt är bra med dig och att ditt liv leker
Kram Ronja

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0