Till dig 4
Egentilgen är det fegt av mig att skriva till dig för mest troligtvis kommer du inte på en chans att svara något, men det är tryggt. Så här kan jag ventilera mina känslor utan att någon dömmer mig.
Just nu sitter jag på ett tåg fyllt med folk och känner ett obehag. Alla dessa människor som sitter och pratar, alla är olika, ingen är lik mig. Imorgon är det sista dagen med en vikarie som jag verkligen kommer att sakna. Har doch bara haft honom en vecka men det har räckte för att jag skulle bli fast. Han har introducerat kursen psykologi för oss och det har fått mig att inse att det är en lärare som gör ett ämne bra. Om det är en bra lärare så engageras man lättare. Helt ärligt tror jag inte att vår ordinarie lärare kan få psykologi att vara lika intressant som vår vikarie.
Dock känner jag mig just nu sjuk och deppig men vägrar vara sjuk imorgon. Då ska jag vara den modiga Ronja jag har inom mig och säga til vikarien hur bra jag tycker att han är. Dels för att jag vill och dels för att jag tror att människor behöver höra det. Jag tycker att det är grymt läskigt att ge folk komplimanger face to face, men jag måste öva på det. Jag kan inte heller förneka att jag tycker att det är jobbigt att få komplimanger face to face. Jag vet aldrig hur jag ska tackla dem, blir ställd och känner mig dum.
Att skriva är in grej, i alla fall när det är något jag vill ha sagt. Somliga tycker att det är fegt och jag kan delvis hålla med, det beror på vilket syfte man har med skrivandet. Mitt syfte är aldrig att medvetet såra någon på ett fegt sätt. Mitt syfte är att skriva hur jag känner och förklara för folk saker jag inte kan formulera med ord. Aldrig att jag skulle skriva för att vara avsiktigt elak mot någon, aldrig! Dock måste jag träna på min verbala förmåga, det vet jag.
Ord är läskiga och farliga om de används på fel sätt. Visst har jag använt ord på fel sätt men aldrig helt avsiktligt. det har bara blivit så. Jag har lärt mig att det är lättare för mig att inte råka såra någon när jag skriver. Jag behärskar orden och meningsbyggnaden bättre när jag skriver dem. Fegt för vissa, ett sätt att inte behöva stå för något. Men är det inte så att det som skrivits finns kvar medan det sagda glöms bort?
Kanske tänker jag så här bara för att få slippa känna mig feg. Kanske skriver jag helt enkelt bara för att det är mitt sätt, det är jag. Det är nog dock något jag aldrg kommer att vilja besvara för hur eller hur så trivs jag med pennan i min hand och pappret framför mig som fylls med ord. Det är trygghet.
Kram RonjaJust nu sitter jag på ett tåg fyllt med folk och känner ett obehag. Alla dessa människor som sitter och pratar, alla är olika, ingen är lik mig. Imorgon är det sista dagen med en vikarie som jag verkligen kommer att sakna. Har doch bara haft honom en vecka men det har räckte för att jag skulle bli fast. Han har introducerat kursen psykologi för oss och det har fått mig att inse att det är en lärare som gör ett ämne bra. Om det är en bra lärare så engageras man lättare. Helt ärligt tror jag inte att vår ordinarie lärare kan få psykologi att vara lika intressant som vår vikarie.
Dock känner jag mig just nu sjuk och deppig men vägrar vara sjuk imorgon. Då ska jag vara den modiga Ronja jag har inom mig och säga til vikarien hur bra jag tycker att han är. Dels för att jag vill och dels för att jag tror att människor behöver höra det. Jag tycker att det är grymt läskigt att ge folk komplimanger face to face, men jag måste öva på det. Jag kan inte heller förneka att jag tycker att det är jobbigt att få komplimanger face to face. Jag vet aldrig hur jag ska tackla dem, blir ställd och känner mig dum.
Att skriva är in grej, i alla fall när det är något jag vill ha sagt. Somliga tycker att det är fegt och jag kan delvis hålla med, det beror på vilket syfte man har med skrivandet. Mitt syfte är aldrig att medvetet såra någon på ett fegt sätt. Mitt syfte är att skriva hur jag känner och förklara för folk saker jag inte kan formulera med ord. Aldrig att jag skulle skriva för att vara avsiktigt elak mot någon, aldrig! Dock måste jag träna på min verbala förmåga, det vet jag.
Ord är läskiga och farliga om de används på fel sätt. Visst har jag använt ord på fel sätt men aldrig helt avsiktligt. det har bara blivit så. Jag har lärt mig att det är lättare för mig att inte råka såra någon när jag skriver. Jag behärskar orden och meningsbyggnaden bättre när jag skriver dem. Fegt för vissa, ett sätt att inte behöva stå för något. Men är det inte så att det som skrivits finns kvar medan det sagda glöms bort?
Kanske tänker jag så här bara för att få slippa känna mig feg. Kanske skriver jag helt enkelt bara för att det är mitt sätt, det är jag. Det är nog dock något jag aldrg kommer att vilja besvara för hur eller hur så trivs jag med pennan i min hand och pappret framför mig som fylls med ord. Det är trygghet.
Kommentarer
Trackback
