Nya läsare
Jag heter Ronja, jag är född 93 och är gravid. Torsdagen den 30:e september gick jag up typ 5 på morgonen och gjorde ett graviditetstest. Jag var jättenervös helt ärligt, men samtidigt inte för på ett sett viste jag redan vad det skulle bli. Jag testade mig när min mens bara var några dagar sen. Fast typ bara en vecka efter själva befruktnigen gick jag runt och var konstant jättehungrig helt ärligt. Jag kunde äta hur mycket som hels och efter en timme var jag hungrig igen. Och sedan var det ju känslan. Den fanns där, att det var något som växer i mig, att jag faktiskt har en liten bebis i magen. Testet visade då som sagt positivt. Ett fett plus fanns där typ direkt, och sedan var jag tvungen att vänta ett tag för att se i fall testet hade fungerat, det gjorde det. Direkt efter att jag hade fått reda på var resultatet blev skickade jag ett sms till Madicken (som dröjde 1000 år med att svara) haha ;) Under dagen tog vi oss en promenad och gick runt o prata. Sen berättade jag för pappan till barnet, han blev glad.
Måndagen den 4:e oktober ringde jag till mödravårdcentralen och sa att jag var gravid. Fick en tid samma onsdag för då har även ungdomsmottagnigen öppen, för barnmorskan tyckte att jag skulle prata med kuratorn där också. När jag träffade min barnmorska första gången så började jag gilla henne på en gång. Hon behandlade mig inte som en liten barnunge som inte vet vad den håller på med. Utan redan vid det besöket så bokade vi tid för inskrivningssamtal. Det hade jag tisdagen den 8:e november.
Jag brukar normalt sett inte prata med kuratorer och sådant för jag känner ett obehag för dem. Men denna kurator gillade jag, kändes skönt och det kändes inte heller som om hon behandlade mig som en liten unge.
Allt som allt så har jag blivit behandlad med respekt när folk har fått veta. Den enda som inte reagerade så bra i början var mamma, men jag kan faktiskt tänka mig varför. Hennes 17 åriga dotter, hennes minsta dotter, ska få barn. Hon började prata om att jag inte skulle ha några vänner och att jag aldrig skulle gå klart skolan och sådant, det var nog chocken tror jag. För nu tar hon det bra och hon ser fram emot det. Min pappa tog det bra på en gång faktiskt, han blev först chockad men sedan efter lite prat så sa han "Ja vi sa ju att vi ville ha barnbarn men inte trodde jag att det skulle ske så plötsligt" gulliga pappa.
Mina vänner stöttar mig väligt mycket och de är nästan mer uppspelta över detta än jag någonsin har varit ;) Helt ärligt har jag bara varit lugn. Ett stort lugn har funntis kring mig hela tiden. Jag som alltid brukar vara nervös, stressad och orolig över allting. Nu känner jag min bara lugn, kanske för att jag är så beredd och verkligen vet att jag vill det här.
Men jag kan också säga så att alla vet, även fast pappan blev glad först är han inte glad nu. Jag kommer att ta hand om mitt barn själv som det ser ut nu och oftast tycker jag att det ska bli skönt faktiskt. Då är det bara jag som bestämmer över barnet och det finns bara mig själv att skylla om något går fel.
På måndag ska jag ringa och boka tid för ultraljud. Är det något mer ni vill veta så fråga ;)
Måndagen den 4:e oktober ringde jag till mödravårdcentralen och sa att jag var gravid. Fick en tid samma onsdag för då har även ungdomsmottagnigen öppen, för barnmorskan tyckte att jag skulle prata med kuratorn där också. När jag träffade min barnmorska första gången så började jag gilla henne på en gång. Hon behandlade mig inte som en liten barnunge som inte vet vad den håller på med. Utan redan vid det besöket så bokade vi tid för inskrivningssamtal. Det hade jag tisdagen den 8:e november.
Jag brukar normalt sett inte prata med kuratorer och sådant för jag känner ett obehag för dem. Men denna kurator gillade jag, kändes skönt och det kändes inte heller som om hon behandlade mig som en liten unge.
Allt som allt så har jag blivit behandlad med respekt när folk har fått veta. Den enda som inte reagerade så bra i början var mamma, men jag kan faktiskt tänka mig varför. Hennes 17 åriga dotter, hennes minsta dotter, ska få barn. Hon började prata om att jag inte skulle ha några vänner och att jag aldrig skulle gå klart skolan och sådant, det var nog chocken tror jag. För nu tar hon det bra och hon ser fram emot det. Min pappa tog det bra på en gång faktiskt, han blev först chockad men sedan efter lite prat så sa han "Ja vi sa ju att vi ville ha barnbarn men inte trodde jag att det skulle ske så plötsligt" gulliga pappa.
Mina vänner stöttar mig väligt mycket och de är nästan mer uppspelta över detta än jag någonsin har varit ;) Helt ärligt har jag bara varit lugn. Ett stort lugn har funntis kring mig hela tiden. Jag som alltid brukar vara nervös, stressad och orolig över allting. Nu känner jag min bara lugn, kanske för att jag är så beredd och verkligen vet att jag vill det här.
Men jag kan också säga så att alla vet, även fast pappan blev glad först är han inte glad nu. Jag kommer att ta hand om mitt barn själv som det ser ut nu och oftast tycker jag att det ska bli skönt faktiskt. Då är det bara jag som bestämmer över barnet och det finns bara mig själv att skylla om något går fel.
På måndag ska jag ringa och boka tid för ultraljud. Är det något mer ni vill veta så fråga ;)
Kommentarer
Postat av: Jasmine
Åh, va roligt för dig! Grattis till graviditeten. Hoppas att allt går bra, lycka till.
Kramar
Postat av: Anonym
Kul med allt det här! :) men vem är pappan vill jag veta?
Trackback
