Bumbi

Jag är ingenting, jag är luft.
Jag vill inte vara något, jag vill vara luft.
Vill undvika att bli sedd, vill undvika att dra uppmärksamhet till mig.
Jag vill vara osynlig.
Fast min högsta önskan är att bli sedd.

Jag vill finnas i dina ögon, jag vill se dig le.
Du får mig att må bra, du får mig att känna mig som någon.

Mina tankar är bakvända och utochin. Jag vet inte var jag har mig själv. Vet inte hur jag ska få reda på det, vill bara bort. Allt är förjävligt vidrigt. Känner mig så värdelöst hjälplös. Jag vill inte vara i mina skor, vill inte vara den jag är. Det finns säkert en väg ut ur allt detta men frågan är bara hur hittar jag dit? Attacker av ångest, så ska det inte vara. Perioder av totalt mörker borde jag inte gräva ner mig i, ändå gör jag det!

Hur ska man egentigen formulera sig när allt ändå känns meningslöst, hur hittar man ens en mening med att skriva? Tydligen hittade jag en mening, men vet ej vad. Jag orkar inte mer, jag vill inte.... Jag är ingenting, ett jävla mellanting...