Bumbi

Att känna sig tom, att känna att varje steg man tar inte spelar någon roll. Så känner jag ofta. Att ingenting någonsin kommer att bli som man vill. En sak har aldrig blivit som jag vill, eller tror jag i alla fall. I lite drygt ett år har jag gillat samma person. Men det spelar ingen roll för det kommer adrig att bli något. Alltså inte ett år konstant, utan i omgångar. Alltså, jag har varit förälskad i andra personer, men tankarna leder oftans tillbaka till honom. Det känns jobbigt, men ändå bra, tryggt på någotvis. Fast på samma gång så vandrar jag bara runt i en cirkel och bara hoppas. Det är nog inte så det ska vara men det är så det är. Just nu känner jag att jag saknar honom väldigt mycket, alltså bara få sitta bredvid honom, kän hans värme genom en kram. Bara sådana saker. Det är lite jobbigt faktiskt, eller ganska jobbigt faktiskt. Jag vet eller det känns som om han bara tycker att jag är jobbig, som om han inte vill ha med mig att göra ofta. Men ibland känns det även som om han verkligen vill ha mig där, som om han har saknat mig på riktigt. Men jag vet inte, jag kanske bara inbillar mig, det vet man ju aldrig. Men jag hoppas inte det. Jag önskar att han ser på mig på samma sätt som jag ser på honom. Men det är bara en önskan som aldrig kommer att bli sann...