Hugo, min vakthund<3

Ja, nu sitter jag här och skriver igen, jag vet inte om det är någon som orkar läsa något om mitt väääldigt meningsfulla(nooot) liv. Men i alla fall, jag vet inte riktigt men ibland händer det att jag tänker en del, som nu till exempel.

Hugo, våran hund, han är 8 år nu. Är en labrador och det som händer med dem när de blir äldre är att de får höftproblem. Detta har börjat hända hugo. Vilket inte känns bra, för nu har han riktigt ont, han får smärtstillande, men han står så lite som möjligt, liggen för det mesta ner och flyttar bara på sig om det verklgen är nödvändigt. Han släpar sitt ben efter sig, och när han går är det nästan så att han skulle kunna fälla krokben på sig själv. När han ska upp och ner ur soffan händer det att han gnäller till. Det är hemkt, Nu vet jag dock inte om jag målde upp en förvrängd bild för er, han är fortfarande glad och hälsar på en när man kommer och vill gå ut å så. Men ändå, han kommer nog inte finnas kvar så länge till....

Den tanken känns riktigt hemsk att tänka, hunden som har varit min vakthund och varit ed halva mitt liv kommer snart inte att finnas här längre. Det ä bara att inse, men jag vill inte, han ska ju finnas i hela mitt liv (vadå, klart han är odödlig?) Nej men så tänkte man ju när man va liten. Och nu vill jag att det ska vara så, att han kommer att finnas hela mitt liv, men jag vet att han inte kommer det.

Jag minns när vi fick hem honom, när vi släppte ner honom på tomten när vi kom hen nosade ha lite på gräsmattan, sedan gick han hem och kissade på min och min brors rumsmatta. Första gången vi var och hälsade på hugo innan vi fick hämta hem honom så var mammas tofflor livsfarliga, det tyckte alla valpar. De stor o skällde på dem, gick närmare, backad, skällde igen och så höll de på. Till slut var det någon valp som var modig nog att gå fram och flytta på den där toffeln som var så himla "farlig"

Såna minnen, finns många fler. Men ett minne när hugo bara var 3 månader tror jag, så skulle jag sova i tält ute på tomten. På morgonen dagen efter när pappa hade varit ute med honom vid 5 tiden eller något, så vägrade hugo att gå in sen, han skulle ligga utanför tältet och vakta mig. Han var rädd för alla ljud o rådjur som skällde. Men han skulle minsan vakta mig för jag är minst. Det visste han.

Min vakthund kommer inte alltid att finnas här för mig... hemskt, men så är det... Det ända jag kan göra är att vara glad så länge vi har honom kvar, men ändå börjar leva med det faktum att han inte kommer finnas kvar så länge till troligen, inte som han mår nu....

Kommentarer
Postat av: angie

Jag finns här om du behöver prata eller bara som stöd!

älskar dig gumman! <3<3<3<3

2009-08-02 @ 19:49:34
URL: http://notpajen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0