Bumbi

Man ska inte ha brottom med att växa upp har man ju hört ofta förut. Men jag vill bli vuxen, jag vill stå på mina egna ben, leva mitt liv. Inte vara beroende av mina föräldrar utan kunna bestämma själv. Det är 3 år dit, 3 år kommer säkert att gå väldigt snabbt och jag kommer säkert inte känna mig redo när jag väl står där, men så är det väl för alla? Problemet är att jag här, nu vill bli vuxen, kunna bestämma över mig själv, göra som jag själv vill! Kunna åka var jag vill, bara dra iväg! leva som jag vill! Men just nu känns det väligt långt bort, längre bort än jag vill att det ska vara. Fast jag antar att jag inte har något val mer än att vänta.

Att känna sig älskad, att känna sig viktig, att känna sig omtyckt. Det är något alla vill. Jag kan ofta tänka hur underbart det är att vakna upp bredvid någon som älskar mig och som jag känner mig trygg med. Jag vill känna så nu, jag vill ha det så nu, Jag vill, men inte du. Så kan det vara ibland och jag kommer att komma över det, jag kommer att släppa taget, för vi båda visste att det skulle bli så här. Men jag tänker inte göra det än, för så länge jag fortfarande hoppas går det inte att släppa taget, det är fortfarande för sårbart då! Men någon dag, någon gång kommer jag släppa taget, jag hoppas bara att jag blir redo för det snart. Vill inte förstöra för dig genom att inte släppa taget...